Tanumshede - Hällristningar

Efter otaliga mil hit och dit kändes det extra härligt att kliva ur bilen med vetskapen om att vi under dagen skulle besöka en bronsåldersgård och se hällristningar.
   Det var en tidig förmiddag i juli, vi tycktes skymta solen bakom de gråa molen som skvallrade om regnväder, men med kameran i högsta hugg tog pappa täten och vi begav oss upp för trapporna som ledde till informationen.
I hopp om att molnen skulle spricka upp gjorde vi först en rundvandring i museet. Där man bland annat kunde läsa om, inte så häpnadsväckande, bronsåldern och hällristningar.
Med nya kunskaper och ork i benen möttes vi, till våran besvikelse, återigen av mörka moln i dörröppningen, men med lovord från pappa om att det inte skulle börja regna började vi vår runttur.

Vi hann inte gå långt innan vi gjorde vårt första stopp i bronsåldersgården.
På gården fanns rekonstruktioner av två långhus från äldre respektive yngre bronsålder.
Kring husen strövade fåren fritt och bakom gården fanns grishägnet.
Efter en titt i husen fick man nästan dåligt samvete när vi lever som vi gör idag, och man kände en tillhörighet till människorna som levde så här.

Vår tur fortsatte längs en väl upptrampad stig.
Det ena mer fascinerande än det andra när vi tillslut kommer fram till en ”offerö”

Här offrades alltså gåvor till gudarna, allt ifrån när någon hade syndat eller när man bad om en bättre skörd. Ingen mindre än en gris åt gången var tillåtet. "Häftigt" var enda tanken!

Med detta avrundade vi vårat besök i bronsåldersgården och begav oss mot de angränsande hällristningarna. Nu med strålande skolsken.

Hällristningarna visar en annan del av bronsåldern än bronsåldersgården. Bilderna på ristningarna verkar inte ha så mycket med vardagen att göra, det finns inga bilder av hällristarnas hus, deras åkrar eller grisar. Istället finns det bilder av människor, skepp, fotsulor, djur och skålgropar.

"Den likartade huggningsstilen pekar mot att större delen av bildfältet framställts av en och samma människa.
Färgskiftningen i hällen beror på "tidernas tand" dvs., snö, is, regn, osv..
Pågrund av detta är hällarna mycket känsliga och man bör visa hänsyn till detta och vara aktsam mot det som finns, därför är det inte heller tillåtet att gå på dem".

Jag kan inte sluta förundras över hur någon människa för cirkus 3000 år sedan gjorde dessa,
och till vilken nytta egentligen? Funderingarna är många..

Vi gjorde en liten paus och jag hann att plåstra om (mina redan illa tilltygade) fötter innan vi begav oss upp till vår sista anhalt, gravplatsen.

De enstaka höjdmeterna som krävdes för att ta sig dit upp kändes då förgäves, när det inte levde upp till förväntningarna och när lillebror hela tiden tjatade om att åka hem.

Jag hade några timmar tidigare läst om hur gravar var uppbyggda och hur dem såg ut.
Så jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, ett palats? Jag har ingen aning, men jag var allt annat än nöjd. Men i skrivande stund är jag glad att jag tog mig upp dit!
   Solen försvan allt längre bort, dagen började lida mot sitt slut. För första gången på flera dagar kändes skönt att äntligen få sätta sig i bilen och smälta alla nya upplevelser, det trodde man inte några timmar tidigare.

Trots skavankerna är det ett resemål jag varmt kan rekomendera.