Into The Wild - Sarek augusti 2008

Nu är den äntligen klar, berättelsen från vår händelserika och härliga vandring i Sarek de två sista veckorna i augusti 2008. Lite lång blev den, men förhoppningsvis läsvärd! I korta drag var turen Saltoluokta-Sitojaure-Skierfe-Rapadalen-Snavvavagge-Smaila-Routesvagge-Gisuris-Akka-Änonjalme/Ritsem.

Göteborgs central, den 15 augusti, klockan 14.42.
Här börjar det. Passar på att njuta så mycket som möjligt av lyxigheter som toalett, kiosk, rena kläder mm som vi snart kommer avlägsna oss ifrån. Efter 19 timmar tåg, 3 timmar buss samt 10 min båt är vi äntligen framme vid vårt första mål, Saltoluokta. Redo för 14 dagar ”into the wild”.

Precis som förra gången var det Kjell som hade kört bussen från Gällivare (han har en lite fransk-finsk brytning när han uttalar sitt namn, ungefär ”Ch’elle”), som vanligt till allmän förnöjelse. I ett av sina ”tal” i bussmikrofonen upplyste han den engelskspråkiga (läs den tyska) delen av passagerarna: ”Up here in Norrlands there are two kinds of weather, good weather and better weather”. Ett skämt som gick hem, kanske mycket pga att det faktiskt var strålande solsken. Något vi njöt fullt ut av när vi lämnade Salto-stugorna och gick upp för backen upp på fjället. Backen kändes ganska tung till en början, kanske av ovana men även för att väskorna i det här läget hade sin maxvikt. Patriks 25 kg, Mathildas inte heller blygsamma 21 kg. Men det var ju i alla fall något som vi visste med säkerhet skulle förbättras hela tiden, och det var ju en tröst.

Första dagen hann vi inte långt, men dagen efter tog vi oss ner till Sitojaure efter relativt lätt vandring på Kungsleden. Visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig av Sitojaure, men det visade sig vara ett väldigt vackert ställe! Mycket kanske tack vare en väldigt fin solnedgång över fjällen senare på kvällen. Snackade ett tag med stugvärden som var Göteborgare, men hamnade till slut med tältet ute på en udde i den närliggande samebyn efter att ha pratat en längre stund med frun till samen som vi skulle åka båt med morgonen efter över sjön, för att kunna ta oss vidare.

Tog båten morgonen efter kl 09.00, gick Kungsleden en bit men vek sedan av för att snedda in över fjället i riktning mot Skierfe, en klippa i början av Rapadalen som man bör bestiga om man är i närheten. Vädret såg nu lite lurigt ut så vi bestämde oss för att satsa på Skierfe redan på kvällen, vilket vi gjorde efter att ha slagit upp tältet vid sjöarna nedanför. Och mycket riktigt, med ca 10 min kvar till toppen av Skierfe började det droppa och efter en stund regnade det ganska kraftigt. Utsikten hade dock inte hunnit förstöras så mycket mer än att det var grått och lite trist, men det vi såg var trots detta något helt fantastiskt! Det grön/blåa deltat som slingrade sig en halv kilometer nedanför fötterna, Tjakkeli som en vägg på andra sidan, den knubbiga Nammatj, sjön österut och alla toppar in mot Sarek. Inte överdrivet att kalla den för en av fjällvärldens bästa utsikter! En sådan plats dit man skulle vilja ta med alla man känner!

Efter en bra start med sol och blå himmel väntade nu en regnig natt och sedan en regnig dag. Blött blött blött. Men men, tältet hade i alla fall hållt tätt. Härifrån hade vi i alla fall tänkt gå norrut mot Abbmojaure, men efter hand valde vi att gå en sväng ner till Aktse, för att fylla på lite mat som vi upptäckte att vi hade snålat med lite i onödan. Vi lämnade dock packning och tält vilket var tur eftersom vi när vi kom tillbaka kunde äta lunch ”inomhus” innan vi tog oss vidare. Men att packa ihop tältet i regn var ju ingen höjdare,  efter ett antal svordomar mot varandra hade vi till slut kommit på ett sätt att vika tältet så effektivt som möjligt… =)

Dimman låg tät. Vilket gjorde orientering svår. Första tanken att ”vi följer foten av det här berget” fick vi lägga ner, berget gick inte att se om man inte praktiskt taget stod på det. Vi fick i stället förlita oss enbart på kompassriktning, vilket dock fungerade rätt bra. Vi passerade en offerplats (Siejddegallo) och kom till slut ner mot en öppen hed där många vattendrag möttes, där vi slog läger för natten.

På morgonen efter blev vi återigen besökta av renar, vilket vi visserligen blivit varje dag, men den här gången en mamma och en liten unge som kom riktigt nära. Kunde inte hålla oss från att återigen ta en del kort, men då hände det som inte fick ske. Batterivarning. Det hade bara gått några dagar hittills och vi hade knappt tagit oss in i Sarek än! Efteråt funderade vi hur vi hade tänkt egentligen. Visserligen var kameran ny och batteriet borde vara fräscht, men att få det att räcka i två veckor var ju lite väl optimistiskt… Men men, bättre det än att gasen till köket tog slut eller något sådant.

Vi hade nu tänkt om lite, att skippa Abbmojaure och istället gå mer rakt in mot fjällkanten ovanför Rapadalen, och plocka en ganska stor sträcka under dagen. Det skulle dock inte riktigt bli som vi hade tänkt oss.

Regnet hade slutat och det kändes på morgonen som att det höll på att spricka upp. Men framåt slutet av förmiddagen var det förlorat igen och dimman drog ihop sig minst lika tät som gårdagen, om inte värre. Att vandra på fjället i dimma är inte det bästa man kan göra, men här var vi nu så vad göra. Vi fick lita på kompassen igen, för att vara extra noggranna tog vi ut objekt i terrängen (mao olika stenar då det inte fanns annat) och gick mot en i taget. Ibland kunde det vara så lite som 20-30 meter mellan de olika och vi tog oss mycket långsamt framåt, aningen frustrerande.

Plötsligt kom vi fram till en backe. Backen var ganska otrevlig av många anledningar, inte bara för att den var brant. Den var också bestående enbart av stenar och stora stenblock, och dessutom såg vi inte slutet på den. Efter att ha tittat på den en stund, tittat på varandra, och tittat på backen igen valde vi att följa kompassen och ta oss upp, det såg ut på kartan som att det skulle plana ut lite högre upp, ganska snart.

Det som för bara ett par timmar sedan hade känts som starten på en riktigt bra dag övergick nu till en mycket krävande, jobbig och stundtals även lite olustig dag. Mitt uppe på högfjället, klättrandes omkring på stora stenblock, ingen sikt åt något håll, inte riktigt koll på var på kartan vi var. Vem som helst skulle ha fått känslan att det här inte var något man borde ägna sig åt. Vi kämpade dock på och till slut kom vi fram till ett vattendrag som vi med vissa möda tog oss över. Inte för vattnets skull, men vi blev tvungna att klättra bland stenarna ner i en ravin. Nåväl, på grund av vattendraget visste vi nu i alla fall ungefär var vi var, och tog en välbehövd lunch, energidrink och hemgjorda energybars, samt ett par chokladrutor.

Då och då blev det temporära hål i dimman nere i dalen och det blev faktiskt ett otroligt skådespel som gjorde situationen lite lättare, och påminde oss om vilken otrolig utsikt vi borde ha här uppifrån. När kullen Nammasj tittade fram första gången kändes ungefär som när någon oväntat hoppar fram och skräms, den kändes hur nära som helst.

Vandringen gick vidare och vi slets mellan hopp och förtvivlan. Om man ändå kunde få se något?! En stund hittade vi vad som verkade vara en rösad led vilket kändes hoppfullt, det kunde vi verkligen behöva i det här läget. Tyvärr försvann den igen efter 5 minuter. Efter ytterligare någon timme gjorde vi i stället ett väldigt otrevligt fynd. Det började med ett oväntat brusande ljud. Det kunde bara vara en sak: vattendraget vi trodde vi hade passerat för över en timme sedan, här var den på riktigt, och den hade en mycket värre ravin än den förra (som varit en annan, för liten för att vara utmärkt på kartan). Nu var modet lågt. Hade vi verkligen inte kommit längre?? Malande i huvudet var också att det började bli sen eftermiddag, och vi måste hinna ta oss bort från all sten innan kvällen kom för att hitta en tältplats där man åtminstone kan ligga raklång. Bara att kämpa på, ta sig ner i branten och trampa vidare.

Terrängen blev dock successivt bättre, och till slut dök höjden 1078 upp och då kunde vi lokalisera oss bättre. Ca 1 km väster om denna hittade vi en tältplats, då klockan redan blivit 18.30. Vi hade inte alls kommit så långt som vi hade tänkt, men en fin tältplats hade vi nu i alla fall och REALs frystorkade smakade gott som vanligt, och efter en sådan här dag var det extra gott att krypa ner i sovsäcken…

torsdag 21 augusti.
För att komma iväg lite tidigare hade vi trots semestertider ställt ett alarm och kom iväg strax före 10. En del dimma fortfarande men det blev bättre och bättre och vi kunde i alla fall se bort mot Rapaselet i nordväst. Nu hade vi passerat stenpartierna och gick nu i stället på ”fjädrande gräshedar” som Grundsten hade uttryckte det. Vid kullen 1112 tog vi rast och då hade det blivit ganska fint väder och utsikten var helt enorm! Selet och Rovdjurstorget längst bort i NV och kullarna Alep och Lulep Spadnek alldeles nedanför oss. Hittills hade inte Sarek varit jätteskoj ärligt talat, men det var snabbt glömt när man stod och blickade ut över detta. Nu var kameran tyvärr helt död vilket smärtade men inte mycket att tänka på, vyerna är ganska svåra att glömma i vilket fall.

Nu följde en lite krångligare vandring där man gick längs med en bitvis ganska brant sluttning. Kändes efter ett tag nästan som fötterna blev helt sneda och man fick nästan gå baklänges då och då för att räta ut dom åt andra hållet igen! Som vanligt letade man hela tiden efter den bästa vägen, men alltid när man kom fram till platsen man hade spanat in så tycktes det finnas en annan en bit bort som såg ännu bättre ut. Ibland tröttnade man och gick rakt på oavsett vilket bråte som än låg i vägen, och frågan är om man inte tjänade på det i längden… Efter ett tag närmade vi oss Lulep Vassjajågåsj, det hittills största vattendraget på turen. Och mycket riktigt blev det vårt första ”riktiga” vad, alltså där vi fick ta av oss kängorna, dra upp byxorna och vada över i skorna. Det blev en riktig adrenalinhöjare, var vi inte koncentrerade förut så var vi det nu! Själva vadningen gick dock bra, men värre var den ca 60-70 meter djupa ravinen man var tvungen att ta sig ner för och upp igen på andra sidan! Bitvis fick man ta i med händerna för att klättra upp och det tog oss minst en halvtimme extra bara det.

Man tog sig upp över en kant då det tvärt förändrades och gick lite nedför igen. Vi siktade nu snett ner mot skogen nere i dalen ungefär i höjd med en renvaktarstuga på kartan. Plötsligt, nästan nere vid skogskanten hittade vi plötsligt en stig! Här ställs man då inför ett beslut, ska man följa en stig som man inte vet alls var den går, eller ska man försöka orientera sig på egen hand? Vi valde det roligaste alternativet, nämligen att följa stigen! Stigen ledde snart in i skogen som blev tätare och tätare, marken blötare och blötare. Stigen gick fram och tillbaka, så som stigar kan göra, men blev allt mer otydlig, till slut bestod den mest av nertrampat gräs. Vi tappade den ibland, gick tillbaka och tittade, hittade den, hastade vidare en bit till. Lite jobbigt, men på något sätt tycktes vi alltid hitta stigen igen.

En omänskligt stor hög med bajs mitt på stigen avslöjade plötsligt den uppenbara sanningen. Det som vi irrade runt på var inte längre den ursprungliga fjällvandrar/renvaktar-stigen vi hade hittat. Det var älgspår vi följde. Och när man tittade sig runt gick det ju liknande stigar både här och där, haha! Hur som helst var vi nu nästan nere vid Rapaälven och vi hittade snart den ”riktiga” upptrampade stigen som går genom hela Rapadalen.

Efter att ha gått aningen för länge denna dag passerade vi till slut Alep Vassjajågåsj och hittade där en väldigt fin tältplats alldeles intill Rapaälven, ca kl 19.00. Även detta hade till slut blivit en lite slitsam dag, men även denna gång fick den ett bra slut – våran första syn av en äkta Sarek-älg! Mitt ute i Selet stod den, lufsandes runt och åt diverse växter. Efter det kunde vi somna gott i tältet…

Morgonen efter började mycket bra. Det hade slutat regna under kvällen och under natten hade det spruckit upp och bäddat för härlig morgonsol. Ut ur tältet och fram med kartan. Bergen var ännu mäktigare idag och vi var bokstavligen omringade av bergväggar! Gådotjåkka och Bielloriehppe i SV och alldeles bakom oss Skårki. Plötsligt hittade vi också en mystisk mast en bit bort, som trots sin mystik gav väldigt goda nyheter – vi hade ju kommit mycket längre igår än vi i själva verket trott! De låga vattennivåerna hade spelat oss ett spratt, vi hade helt enkelt passerat vattendrag som varit utmärkta på kartan utan att märka det… =) Skönt, då kunde det bli en riktigt lugn dag!

Upp hade vi nu i alla fall kommit i hyfsad tid och kom iväg vid 10-tiden. Efter 10 min blev det ett roligt avbrott – vi upptäckte vår andra Sarek-älg! Eller snarare tvärtom, älgen hade upptäckt oss först. Ett par minuter stod vi och tittade på varandra, men sedan vi provade att smyga vidare på stigen. Efter en stund kom vi dock nästan för nära och gick upp i en slänt och satte oss för att beskåda det hela, ca 30 meter från älgen. Älgen tröttnade snart på oss och fortsatte äta och ut ur buskarna smög snart en liten baby-Sarek-älg fram! Jättesöt, och mycket blygare än sin mamma.

Plötsligt gick mamman rakt ut i vattnet i den lilla tjärnen. Sarek-älgarna äter nämligen gärna en slags sjögräs som växer på botten. Ungen följde tätt efter, men hade det snart lite tufft eftersom den inte alls hade lika långa ben som mamman så han började plaska som en galning. Det verkade dock mamma älg skita fullständigt i och fortsatte ut mot käket. Ungen tröttnade och simmade bort mot kanten på andra sidan, och även mamman fick simma en bit för att komma l'ngre bort där det göttaste verkade finnas. Det var första gången vi såg simmande älgar, var ganska kul, och gick mycket snabbare än man kunde tro!

Vandringen i det fina vädret gick bra och vi var nu på helspänn vad gäller djurspaning. I Sarek finns alla de fyra största rovdjuren: Älg, Björn, Lo och Järv och just nu gick vi i riktning mot en plats där flera dalar möts, som kommit att kallas för ”rovdjurstorget”, inte utan anledning... Vi såg alla möjliga slags stora spår som man nog helst inte ville veta vad det var, men kom i alla fall till slut fram till Skårkistugan (en låst stuga) oskadda, där vi stannade för att äta lunch.

Plötsligt hördes ett brak alldeles intill oss och vi ryckte till! Var det björnen? Nej, lyckligtvis bara två Östgötar. =) Det var dock tillräckligt förvånande då vi inte sett skymten av människor på ca fyra dagar! Vi pratade lite kort med dom, men vi gick i motsatta riktningar, och vi fortsatte upp för backen upp mot Snavvavagge. Uppförsbacke igen då, suck, men samtidigt skönt att komma upp ur skogen igen, mot de stora utsikterna en solig dag som denna! På vägen upp fanns många tydliga utsiktsplatser och vi stannade ofta och tittade på denna onaturligt naturliga skapelse med vattendrag kors och tvärs och massor av höga berg åt alla håll.

Vägen upp gick bra och vi slog läger vid sjön uppe dalen vid 16-tiden. Vi hade funderat lite på en toppbestigning på toppen Låddebakte intill, men tro det eller ej: det hade dragit in moln och dimma… IGEN! Men men, det var väldigt skönt med en lite lugnare dag, och vi satte upp tältet och stannade där resten av kvällen. Lagade en lite roligare måltid med stekt sojafärs med soltorkade tomater och ingefärasås, och bulgur. Roligt med sådana alternativ till det frystorkade. Kvällen ägnade vi också delvis åt att spela ECO-MIG, ett frågespel som trots ultralight-ambitioner hade fått följa med i ryggsäcken. Nu var det dock väldigt lyckat och det var skönt att äntligen få några timmar för enbart avkoppling.

lördag 23/8.
Den här dagen skulle man i efterhand kunna kalla för upp och ner dagen. Den skulle komma att innehålla dom hittills värsta stunderna, men samtidigt de hittills bästa…

Det hade regnat under natten, vilket vi var ganska bekymrade över. Har man gått upp ska man ju ner, och nerpassagen från Snavvavagge (vid "Spökstenen") som vi hade planerat för idag skulle vara oerhört brant och svår. Och detta alltså när man klättrar uppför och när det är torrt. Nu skulle vi alltså åt fel håll, nedför, och stenarna var blöta. Typiskt. De två östgötarna hade berättat om ett sällskap som dom passerat för någon dag sedan som blivit hämtade med räddningshelikopter då en brutit benet på det här stället. Vi började gå längs med foten av Låddebakte, en utsiktspunkt som i normala fall ska vara enorm. Sneglade upp mot toppen, den tycktes ligga i dimma, men vi när vi ändå var så nära så tog vi en liten sväng upp på en mindre topp för utsiktens skull. Och det var inte dålig heller!

Uppe på lite höjd hade vi kunnat reka lite och hade nu fått en ny idé… Stigen ner mot den beryktade passagen tycktes snedda sig igenom en backe, rakt igenom det brantaste partiet, vilket verkade onödigt? Om man i stället gick ner i dalen en bit före klipporna skulle man kunna följa skogskanten nere vid älven och på så sätt gå runt branten på undersidan! Sagt och gjort, vi gick rakt ner och på mindre än 40 minuter var vi nere hur lätt som helst! Kände oss väldigt nöjda med vårt beslut, nu hade vi ju snabbt och enkelt tagit oss ur problemet! Vi skulle dock snart upptäcka att vi skapat oss en del nya problem…

Till en början kändes allt bra, men successivt övergick den fina gräsheden alltmer till sankmark, och vi blev tvungna att söka oss en bit upp i skogen i stället. Även detta gick ok till en början, men blev värre och värre ju längre vi kom. Att gå sidled i backe hade vi tröttnat på redan ett par dagar tidigare, och till slut var det så snårigt och tätt med björkskog, videsnår och annat bråte att det knappt gick att ta sig fram längre. Frågan var dock vad vi skulle göra? Nedåt hade vi älven, ovanför oss den stora klippiga branten, rakt fram en helt sjukt tät snårig skog som skulle fortsätta flera kilometer enligt kartan. Till slut upptäckte vi dock en ”lucka” i klipporna där det såg möjligt ut att ta sig upp för att söka sig tillbaka till stigen igen. Då hade vi förstås gått ner och upp lite i onödan, men inte mycket att tänka på nu, bättre det än att vara kvar i skogen i alla fall.

Man kan lugnt säga att det var kämpigt. Fortfarande hade vi runt 20 kg packning på ryggen och backen blev till slut så brant att vi använda händerna och dra oss i små träd, ibland grästuvor och annat för att ta oss upp. Dvs snarare klättring än vandring. Efter ca 20 minuters slit tog det plötsligt stopp. Vi fann oss själva stående på en ca två meter bred hylla, med bara klippor omkring oss, och kunde omöjligt komma längre, varken uppåt eller åt sidorna! Helvetes jävla skit. Återstod bara att ta sig ner igen. Nu började det kännas riktigt jobbigt. Våra idéer som nyss hade verkat så smarta hade nu urartat totalt. Energin var helt slut, vi gjorde vad vi kunde med druvsocker, nötter mm men ibland hjälper det bara inte. Och där stod vi helt fast på en minimal platå i ett stup, i en snårig djungel det kändes som vi aldrig skulle lyckas ta oss ur. Suck…

Om vi i det här läget hade haft vetskapen om att vi inom 45 minuter skulle komma att uppleva en av de härligaste stunderna på hela fjällvandringen, samt att resten av vandringen skulle bli en enda lång njutning – ja, då skulle det förmodligen inte ha känts så jobbigt trots allt. Men när vi nu stod där hade vi såklart ingen aning om detta, och därför kändes allting helt hopplöst.

Ner för branten igen då, mestadels långsamt hasandes på byxorna, fortfarande med våra 20 kilos packningar. Vi tog oss ner till en mindre brant nivå och fortsatte i sidled genom den sjukt jobbiga skogen som nästan var så snårig att man kunde dra upp fötterna och stå kvar i luften. Efter ca en halvtimme till såg vi återigen något som tycktes vara en väg ut ur skogen och vi rörde oss sakta uppåt mot den. Den här gången hade vi äntligen rätt, vi hade passerat det sista av klipporna ovanför oss och kom upp på det vanliga kalfjället igen, efter ca 2,5 timmars irrande i skogen…

Det tog oss inte mer än 10 minuter att hitta den mest fantastiska av tältplatser! Uppe på en relativt jämn gräsplatå, med en fantastisk utsikt över Rapajåkkå bort mot Smaila och sikt ända bort till Pårte åt andra hållet. Under tiden i skogen hade det nämligen (utan att vi tänkt på det) spruckit upp till blå himmel (igen!) och det var en jättefin kvällssol och plötsligt såg vi alla toppar omkring oss! Häftigast var det stora Sarekmassivet som nyligen hade trätt fram, innehållandes 6 av Sveriges 2000-meters toppar. Alldeles nära låg också en liten fjällbäck där vi tog chansen att tvätta av oss innan middagen i solnedgången som smakade utsökt. Ibland är avståndet mellan misär och lycka väldigt kort. Och tur är kanske det.

söndag 24/8.
Söndagen blev förmodligen den bästa dagen på hela vandringen. Vaknade till en härligt solig sensommarmorgon och Patrik gick ut och plockade blåbär, som gjorde frukostgröten lite mer delikat. Söndagens vandring var den första på ungefär en vecka som faktiskt bestod av helt vanlig enkel vandring, och det var man inte sen med att sätta värde på nu. En hyfsat tydlig stig, inga backar, inga stenar, bara solsken och två glada humör. Och ju längre in mot Smaila, ”Sareks hjärta” vi kom, desto nöjdare var vi över det fina vädret. Som mest kunde vi räkna till sex eller sju enorma bergsmassiv som vi kunde beskåda från en och samma plats! Detta är något man inte upplever överallt om man säger så…

Vi kom fram till Smailajåkka, där Mikkastugan tidigare låg, vid 15-tiden och plötsligt kände vi att vi faktiskt inte behövde gå längre för dagen så vi struntade i det! Satte upp tältet i lugn och ro och efter att ha ätit lite och solat lite så ägnade vi en stor del av eftermiddagen och kvällen åt lite ”wildlife aktiviteter”. Vi kokade upp vatten med tvål och tvättade lite underkläder som hängdes på tork på ett tvättställ byggt av tre vandringsstavar som en tripod och linor av ståltråd. Vi byggde även en eldstad, gjorde upp en eld och brände det mesta av skräpet vi bar på och slutligen vaxade vi in kängorna som i diverse skogsutflykter mm tappat nästan all impregnering. Somnade gott även denna natt…

Efter denna mittpunkt i Sarek gick vi in i en ny dal: Routesvagge. Routesvagge visade sig vara precis som vi hört talas om: lättvandrad och helt enkelt behaglig. En ganska smal dal med ett antal fina toppar på sidorna som säkert skulle kunna bestigas (Gavabakte, Nijak m.fl.), men vi kände helt enkelt att vi hade fått nog av att gå upp och ner för stenar, hehe… Man ska ju hinna ha semester också! Och så blev det. Vi gick ca 12 km under dagen och tältade i närheten av en renvaktarstuga. Det var blåsigt, men vi hittade en liten kulle som gav lä och samtidigt sköna ryggstöd så man satt nästan som i solstolar. Idag var det den 25:e, och som vi alla vet så innebär det ju löning, och det måste ju firas! ;) Detta gjorde vi genom vår egen specialmiddag, med egentorkad kyckling och grönsaker, och till det nudlar och chicken thai kryddblandning. Det blev oerhört gott, kycklingen lite seg men det gjorde inte så mycket. På kvällen plockade vi också för första gången fram en varsin av de TRE böckerna vi hade med oss! Hittills hade det liksom inte blivit tid för det, men nu passade det ypperligt.

Efter ytterligare 10 km lätt vandring nästa dag hittade vi en kanonfin tältplats alldeles intill Nijakjågåsj, där älven hade bildat som en liten blå lagun, mycket vackert. Det var nog också färgen, snarare än temperaturen på vattnet som framkallade den här vandringens första bad. Det var verkligen iskallt, men uppfriskande. Patriks sporadiska försök till ultralight-packning gjorde sig återigen påminda – och nog fanns det något komiskt i att komma huttrandes upp ur ett nästan nollgradigt vatten och börja torka sig med en Wettex-trasa som handduk. Men så kan det se ut ibland på fjället.

Nästa dag passerade vi treparks-mötet, där gränserna för de tre nationalparkerna Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet möts. Vi bestämde oss för att gå en sväng upp till Kisurisstugorna för att ta en titt, och där blev vi sedan kvar för natten.

Stugvärden vid Kisurisstugorna var en trevlig liten gubbe, som för en gångs skull faktiskt var same och inte skåning eller göteborgare som i STF-stugorna på Kungsleden. Vi skulle egentligen bara köpa lite choklad och godis av honom, men kom att prata en lång stund med honom. Han berättade bland annat mycket om hur renskötsel fungerar. Något vi lärde oss var t.ex. att renarna är oerhört förtjusta i svamp! Renen är ju normalt sett ett flockdjur, och anledningen till att man kan se dom så utspridda så här på sensommaren är att alla är ute och letar efter sina egna svampställen! Därför är det bättre att vänta tills senare på hösten innan man samlar in dom, då dom är mer grupperade. Insamlingen gör man nu för tiden huvudsakligen med helikopter, men förr i tiden gick man eller åkte skidor (”och nog fan gick det bättre då, men det begriper ju inte ungdomarna”). Vi tältade en bit bort men var även med honom en sväng senare på kvällen när han varmrökte röding som han hade fiskat tidigare på dagen. Tyvärr var alla fiskar redan paxade av några gubbar i stugorna, men det gjorde inte så mycket.

Tältplatsen vid Kisuris blev en av dom sista stora njutningarna, med en solnedgång över en enorm platt och vindstilla fjällhed, sprakande i alla höstens färger rött, gult, brunt, grönt osv. Mitt för solen såg man siluetterna av ett par renar som vankade av och an, och det kändes som Nordens svar på Afrikas savanner. Vi skämtade också om att det skulle bli som för Musse Pigg på julafton, att det hela bara var en fejkad kuliss som plötsligt fälls ihop och bakom finns bara en massa lortiga fabriker! Det hände som tur var inte =)

torsdag 28/8.
Dag 13. Näst sista dagen, men egentligen den sista riktiga heldagen. Lite vemodigt idag, då vi närmade oss slutet. Faktum var att vi inte hade tröttnat så som man kanske kunde tro. Men någonstans skulle det väl ändå vara skönt att ta del av vardagens lyxigheter igen, såsom dusch, rena kläder och starköl. ;) Och lite sliten i benen var man ju. Väskan slängde man dock upp på ryggen utan problem vid det här laget, svårt att tro att det vara samma väska som man hängde på sig i Saltoluokta för snart två veckor sedan!

Vi avslutade nu vår vandring med Padjelantaleden, vilket kändes ungefär som att åka motorväg jämfört med att vandra i Sarek. Hårdtrampad stig som ibland var över en meter bred, och spänger (plankor) att gå på så fort det fanns risk för att vara lite blött i marken, hehe. Tog den sista lunchen vid en rastplats vid en jåkk vid namn ”Jåkkjåkken” (bra namn) där vi faktiskt hittade bord! Sådana typiska som alltid finns på rastplatser, med inbyggda bänkar på två sidor. Vi insåg att vi faktiskt inte hade suttit vid bord sedan i Göteborg…

Sista natten tältade vi i närheten av Akkastugorna, och gick sedan på förmiddagen ner mot båtbryggan vid Änonjalme, där vi i väntan på båten åt nyrökt röding med glödkaka och kaffe och kaka på en liten servering. Utsökt förstås, och en fin avslutning på en lång och härlig fjälltur! Sarek får vi säkerligen anledning att återvända till flera gånger…

//Patrik och Mathilda