Kebnekaise, Kaskasatjåkka och Ahkka

Daniel Wedin och Martin Johansson har varit på irrfärder i lapplands fjälltrakter och bestigit ett antal toppar. Detta är Daniels syn på det hela...

19 juli dag 1 Ankomst Nikkaluokta. I Nikkaluokta tog vi helikopter till Kebnekaise Fjällstation.

Kanske något slappt att flyga in men det går inte att komma ifrån att det är skoj att flyga heli. Första gången för Martin och själv hade jag bara gjort det en gång tidigare under slutövningen i lumpen. Färden tog bara 10 min. Tar ca 5 timmar att gå. På kvällen laddade vi upp med en trerätters middag på fjällstationen. Efter middagen tog vi en skön bastu.

20 juli dag 2 Klockan ringde 06.30. Till frukost blir det gröt av en hemmagjord blandning. Samma frukost blir det resten av alla dagar. Inte lyxigt men mättande och lätt. Light is right. Idag skulle vi bestiga Kebnekaise via östra leden. Den guidade turen startar 08.00 och guiderna vill helst att man startar något före eller efter dem. Detta eftersom det är löst vid klätterpartiet och man vill undvika att folk får stenar i huvudet. Vi startade 07.40. Vi Jökelbäcken gick vi dock lite fel och den guidade turen kom ikapp oss. Vi lät dem då gå före. Bra att följa deras fotspår så att vi inte går vilse igen. Vid Björlings glaciär åker stegjärn och repet fram. Innan avresa hade vi tränat att prussikera oss uppför repet vid ett ev. fall i en glaciärspricka. Eftersom vi bara är två i replaget blir det extra viktigt att kunna ta sig upp för egen maskin då kompisen uppe måste koncentrera sig på att vara ett bra ankare. När vi kommer fram till klätterpartiet knyter vi ur oss och gör en provisorisk Via Ferrata slinga av två statiska slingor. Inte optimalt men vi hade helt enkelt inte lyckats fått tag på någon slinga med falldämpare. Vi hade tänkt klättra traditionellt men det var mer brant vandring så vi använde aldrig våra klätterprylar. Dock måste man som vanligt ha respekt för berget.  År 2002 omkom en guide här så att gå helt osäkrad avråder jag då det bestämdaste. Lunch i toppstugan och sen den sista vandringen upp på Sveriges tak. Mäktigt var ordet. Dimman hade kommit vilket tyvärr vilket gjorde att vi valde bort den planerade kamvandringen till nordtoppen.

Kraftiga överhäng med snö gjorde oss osäkra och vi såg inga färska spår heller. Nordtoppen får stå kvar till nästa gång. Hem gick vi via den västra leden. Den suger kraft helt klart. Klockan 21.00 kom vi fram till stationen igen. En tur på 13 timmar. Vi var då riktigt sliten. I med lite mat. Denna gång torkad köttfärs med potatismos.

21 juli dag 3 Ont i hela kroppen. Vi lämnar Keb för vandring upp till Tarfala. Grymt tunga ryggsäckar. 30 kg. Vi väljer att bära med oss det mesta av maten för hela turen. Endast lite snacks tänkte vi köpa längs vägen. De 8 km upp till Tarfala tog lång tid och kraft. Beslutar att inte försöka ta Kaskasatjåkka utan ladda batterierna och göra ett försök morgonen därpå. Tältade vid Tarfalajaure där isen knappt släppt sitt fäste om sjön. Oerhört vackert ställe med högalpin terräng runt om.

Här ligger många av Sveriges mäktigaste toppar väldigt nära inpå dig. Temperaturen har sjunkit och ligger runt 5 grader. En annan bra sak med Tarfala. Myggfritt... 

22 juli dag 4 En natt fylld av regn och blåst. Inte mycket sömn. Klockan ringer 06.30. Ösregn. Ingen mening att kliva upp ur säcken. 07.00 ringer Martins klocka. Vi snozzar och vaknar 09.00. Regnet har avtagit något och vi bestämmer att köra. Kaskasatjåkka skall besegras. Dock dröjer det inte länge förrän regnet fullkomligt vräker ner. Ingen återvändo nu. Vi kämpar på och fyra timmar senare står vi på toppen i dimma och snö. 0 grader. Sikten är inte mer än kanske 10-20 meter.

Hade det inte funnits spår i snön hade vi nog inte hittat toppröset. Vi gasade på hemåt. Tog bara 1,5 timmar. Helt genomsura valde vi att sova natten i Tarfalastugan för att torka upp allting. Kaskasatjåkka sägs ha den vackraste utsikten av dem alla här i Kebnekaisemassivet. Tyvärr såg vi inte mycket av den. Vi valde att gå upp via Kaskasatjåkkaglaciären med replag, stegjärn och yxa. Om man vill finns möjlighet att hålla mer höger och därmed slippa glaciären. Blir en något längre och ganska jobbig vandring i blockterräng. Glaciären är annars i god kondition. 

23 juli dag 5 Efter en natt i värmen var humöret åter på topp. Våra prylar hade torkat hyggligt men det vi blivit av med i vikt genom mindre mat hade nu blöta grejor hade nu gjort att ryggan vägde minst lika mycket som vid starten. Vädret något bättre. Inget regn men däremot riktig storm. Kanske runt 20 sekundmeter. Vi ville ju klättra Kaskasepakte. Den tekniskt tuffaste av alla 2 000 meters toppar i Sverige. Där kommer du inte upp om du inte behärskar klättring. Vi ville komma närmare berget och sökte därför oss mot Svarta sjön för att tälta där och klättra Kaskasapakte dagen efter. Idag gick det ändå inte. Det är inte speciellt långt från Tarfala men det är en tuff vandring på en smal moränrygg. Väl uppe vid Svarta sjön insåg vi att här kan vi inte tälta. Vårt tält av lite äldre modell skulle aldrig klarat natten i detta stormväder. Vi bestämde oss för att söka oss till lägre höjder. Svarta sjön ligger på runt 1 400 meter och den är som namnet antyder väldigt svart och lite kuslig. Tarfalajaure däremot som ligger strax nedanför är inbjudande knallgrön. Inbjuder till ett dopp men man kommer snart på andra tankar då man känner temperaturen. Nu var även regnet tillbaka igen. Kaskasapakte får det bli nästa gång. Vi måste härifrån. Tyvärr såg vi inte henne till fullo så vi vet egentligen inte riktigt vad som väntar. Även Drakryggen missade vi senare. De låga molnen + den täta dimman gjorde sikten rätt begränsad. Vädret blev allt bättre ju lägre vi kom. Nattlägret blev ca 2 km öster om vindskyddet i Kuoperjåkka. Vi gick alltså Kuopervagge ner. Väldigt vacker lägerplats vid Guobirjohka som vi delade med en ensam tysk.

24 juli dag 6 Dagen började med ett vad över Guobirjohka. Vi hade missat att den relativt svårorienterade stigen gick på andra sidan jokken. Dock ett ganska enkelt vad som inte vållade några större problem. Martin har ju vadarboots men för mig blev det ett kallt blev det ett kallt sandalvad.

Fortsatte sedan Kungsleden söderut med lunchbreak i Singi. Tältade vid Stuor Jierta. Myggigt som bara den. Våra prylar börjar så smått att torka upp. Fötterna har dock tagit stryk i och med de senaste dagarnas vandrande med blöta kängor. Allt som allt var detta en dag med vanlig hederlig fjällvandring.

25 juli dag 7 Tuff natt med full storm. Trodde på alvar att tältet inte skulle hålla. Vi hade inte valt så smart tältplats. Inget skydd för vinden alls. Vandring via Kaitumjare till Teusajaurestugorna. Vi rodde över i de ditlagda båtarna och tältade på andra sidan. Ett mygg och knott inferno visade det sig. Nu saknar man myggnätet. Åkte bort som sista pryl. Smart Väger nog minst 10 gram men klätterprylar som väger 10 kilo går bra God natt!

26 juli dag 8 Skönt med en god natts sömn. Den sedvanliga morgonproceduren tog 2 timmar. Sen iväg mot slutmålet Vakkotavare där vi sen skulle hoppa på en buss upp till Ritsem. Fantastiskt väder bjöds vi på. Det kanske vi var värda efter allt oväder. Den första hela soldagen. Vi blev rejält brända i ansiktet. Vi höll ett ganska lugnt tempo med många fikastopp. Underbart var det sen att checka in på STF:s fjällstation i Ritsem. Den första duschen på en vecka. Av bara farten tryckte vi i oss en pizza och chipspåse var. Nu gäller det att lagra depåerna bestigningen av Ahkka, lapplands drottning.

27 juli dag 9 Vilodag. Gjorde så lite som möjligt. Spanade in Ritsem, provianterade för de kommande dagarna och fixade skjuts över Akkajaure med en lokal figur. Han kör oss så nära Ahkkas fot som möjligt. Vi tänker oss en bestigning från norra sidan.

28 juli dag 10 Bestigning av Ahkka gällde. Vi hade ätit och vilat upp oss skapligt. Den lokala fiskaren Sander körde oss över Akkajaure och släppte oss vid bäckravinen på norra sidan av Ahkka.

Vi slog upp tältet några hundra meter upp efter Njirramjåhkå. 09.30 startade vi. Vi följde bäcken upp tills den ändrar riktning mot öster. Där fyllde vi vattendepåerna eftersom som det var riktigt varmt idag och inga moln sågs på himlen. Ingen vind att tala om heller. Ahkka speglade sig fint i Akkajaure som med härligt grönt vatten breder ut sig på ett mäktigt sätt. På det djupaste stället är det 100 meter enligt herr Sander. Vi gick sedan upp på kammen mot Borgtoppen. När vi kommit upp en bit ser vi fotspår nere på Hambergs jökel. Vi borde helt klart gått där istället. Riktigt jobbig blockterräng som drar ner vårt tempo avsevärt. Vi tuggar på och når först Borgtoppten. Sen är det lite tungt att gå ner och förlora höjdmeter mot Stortoppen. Vi har nu varit igång i ca 8 timmar. Vägen ner från Borgtoppen upplever vi aning luftig så vi tar fram repet och klätterprylar och säkrar oss ner. Sista biten upp på Stortoppen 2 015 m.ö.h går sedan snabbt. Vi står på toppen runt 21.00. Solen lyser starkt fortfarande. I med lite fruktsoppa och sen några obligatoriska foton. Utsikten är helt otrolig. Man ser så många toppar att det knappast går att kan räkna dem. Man skall även kunna se Atlanten och några av de högre topparna i Lofoten. Vi är nog dock för upprymda för att kunna ta till oss det. Fyllda av adrenalin måste vi dock börja färden neråt då klockan börjar blir sent. Annars är det rätt otroligt att sent på kvällen kunna stå på en snöklädd 2 000 meters topp i t-shirt. Nästa krux blir haket mellan Stortoppen och Nordosttoppen.

Även här säkrar vi varandra över. Personligen skulle jag aldrig gå det partiet osäkrad. Tappar du greppet är det god natt. Bråddjup på minst 500 meter på varje sida. Som människa känner man sig väldigt liten sådana lägen. Efter Nordosttoppen som är något lägre med sina 2 010 meter följer vi kammen mot den namnlösa toppen på 1 916 meter.

Där tar vi snöfälten ner mot de två sjöarna. Där begår vi sedan ett misstag. Vi går mot passet mellan 1 604 och 1 676 topparna. Visar sig vara väldigt brant och även här måste vi säkra oss ner. Säkerheten främst. Tiden går och när klockan slår 04.30 kryper vi ner i sovsäcken. Vi har varit igång i ca 20 timmar. Vi är rejält möra men lyckas trycka ner lite gröt innan vi somnar. Var det middag eller frukost? Jag vet inte. Hade vi tagit glaciärvägen över Hambergs jökel och tagit samma väg ner längs Njirramjåhkå hade det nog gått 5-6 timmar snabbare. Men var det värt besväret? Absolut! Vi hade nått båda Ahkka topparna i ett väder man bara kan drömma om. Vi fick dessutom uppleva både solnedgång och soluppgång.

 

29 juli dag 11 Ont i hela kroppen naturligtvis. Fötterna har dock tagit mest stryk. Vi ger oss här. Vi hade tänkt 2-3 dagar till men det går inte. Ringer fiskare Sander igen. Han hämtar oss. Han har det dock körigt idag. Den reguljära båten Storlule har gått sönder och därmed får han många körningar över Akkajaure. Sander klagar emellertid inte. Vi fräschar upp oss och hoppar på bussen mot Gällivare för att sedan byta till nattåget söderut. 

Sammanfattningsvis är vi trots en del missar väldigt nöjda. Planen var att bestiga alla 12 2 000 meterstoppar. Vi visste nog båda två att om det skulle lyckas skulle det krävas ett mirakel eller åtminstone 16 dagar av bra väder. Det fick inte heller ta mer än 16 dagar eftersom Martin hade en flight till Spanien bokad. Vi besteg i alla fall 4 toppar: Kebnekaise, Kaskasatjåkka, Ahkkas Stortopp och Ahkkas Nordosttopp. Vi siktade mot stjärnorna men landade i trätopparna. Sist men inte minst måste jag ge lite credd till Per Lindberg och Robert Tellvik som lyckades med bedriften av bestiga alla topparna på bara 13 dagar. En enorm prestation.

Mvh Daniel