Jag och pappa på Låddebákte i Sarek

I juli 2006, när jag var 8 år gammal, fjällvandrade jag och pappa i 11 dagar. Då besteg vi Låddebákte i mitten av Sarek. Så här gick det till!


Det hela började med att jag och pappa åkte tåg från Stockholm till Gällivare. På tåget träffade vi några tyskar som var jättesjysta. Sedan tog jag och pappa först bussen och sedan båten till Saltoluokta fjällstation och Kungsleden. Det var väldigt jobbigt första dagen, för det var mycket mygg. Vi sov över i en raststuga där vi mötte en kille och en tjej som vi träffade igen i Basstavágge dagarna efteråt. Sedan gick vi hela dagen, det var inte jobbigt. Efter ett tag kom vi till ravinen där vi skulle lämna Kungsleden. På ravinkanten träffade vi några rejält utrustade engelsmän. Därifrån försökte pappa ringa Kuhmunens, det tog en halvtimme att komma fram. Det var de som sedan körde oss i båt till Rinim. Direkt efter satte pappa upp tältet. Den här dagen kom vi in i Sarek.


Det var mycket stenblock, men jag är bra på att gå på blockmark. Sedan kom vi in i Basstavágge. Det var väldigt mycket stenar där. Efter ett tag kom vi till en stor jokk. Där mötte vi några som hade bättre koll på kartan än vad pappa hade, han har alltid så bra koll, men de hade bättre koll. Sedan gick vi över jokken, den var lätt. Innan träffade vi den där killen och tjejen precis när vi hade kommit in i Basstavágge. Vi såg en jättehäftig jokk som hette Lulep Bastajåhkå. Den brusade hårt. Sedan efter ett tag såg vi killen och tjejen igen. Jag var trött. När vi kom fram till Skájdásj-jåhkå bestämde pappa och killen och tjejen att vi i båda tälten skulle ställa väckarklockan på kl. 4 på natten.

När det blev morgon gjorde vi så att pappa ensam började gå över jokken. Sedan gick killen över, vi fick reda på att han hette Ulf. Sedan gick pappa tillbaka utan ryggsäck för att hämta mig. Jag red på hans rygg över till andra sidan, det kallas för piggy-back. Sedan gick tjejen över, hon hette Elin. Jag och pappa skilde oss från Ulf och Elin. Vi tog en frukostrast direkt efter jokken. Då hade Ulf och Elin kommit lite före oss.

Sedan var det en jokk till, jag och pappa gick över där nere. Men de gick där uppe över jokken. Sedan kom en jokk som också var väldigt svår. Den jokken hette Alep Basstajåhkå. Det regnade hårt och det tog väldigt lång tid att komma över den jokken. Sedan var det en jättelång sträcka innan vi kom fram till en jokk, och det tog lång tid att hitta ett enkelt ställe för att komma över där. Den hette Soabbejåhkå. Lite efter vi hade kommit över den jokken satte vi upp tältet. Den här dagen i Basstavágge hade det varit jättehårt väder med nysnö på fjällsidorna. Sedan kom vi ur Basstavágge och kom till gräs. Där tog pappa det första fotot på ett par dagar.


Vi stannade där nere jättelänge. Sedan fortsatte jag och pappa att gå vidare. Det var jättemycket vide där. Det var jobbigt. Sedan så kom vi till det som pappa kallar klätterpassagen. Oj, oj, oj vad det tog lång tid. Där var det min pappa som sinkade mest på hela fjällvandringen. Sedan så kom jag och pappa till Snávvávágge och då blev det natt nästan. Sedan så blev det morgon. Jag och pappa skulle bestiga ett berg som heter Låddebákte. Min pappa hade rekat på morgonen. Jag och pappa gick över en liten jokk. Sedan kom själva bestigningen. Där hittade jag några djurdelar. De är från en skogshare har vi fått reda på från Naturhistoriska riksmuseet.


Vi stannade där jättelänge. Sedan så gick vi vidare. Det här berget var otroligt brant. Vi gick och gick. Jag och pappa blev så slut så att vi fick ta en rast. Det var härligt och fint där vi tog vår rast.


Sedan gick vi på. Vi tog några raster till också. Men de rasterna var mycket kortare. Sedan kom vi till en topp. Men det var inte den riktiga toppen, utan bara Nordförtoppen. Det var en bit kvar till den högsta toppen som är 1537 m över havet. När vi kom fram till Nordförtoppen var det skönt att vila.


Vid den här förtoppen så fick jag somna på alla de där stenarna. Sedan när jag hade börjat somna in så var det mycket bättre. Min pappa sa att han hade tagit ett foto på mig när jag låg och sov. Sedan tog vi våra saker och gick vidare. Vi kom ganska snabbt upp på den riktiga och högsta toppen. Jag blev väldigt glad. Pappa blev också väldigt glad. Jag och pappa bestämde oss för att ta så många foton vi någonsin skulle få. Och de skulle bli jättebra.


Det började bli kväll långsamt. Då började pappa prata om att en av hans vänner har rösat en ganska hög topp som vi kunde se tvärsöver i Bielloriehppemassivet. Då gick vi till vänster och märkte 3 förtoppar på nordkammen. En var hög och brant ned till Rapadalen och de andra var små. Och den största av dem och de 2 mindre var alla orösade! Jag och pappa blev glada, och jag rösade alla 3 förtopparna. Det var kul!


Från nordkammen kunde vi också se tvärsöver till Nordförtoppen som det redan var ett par rösen på. Det största röset kan man nätt och jämnt se på fotot nedan. Det var Nordförtoppen som vi gick upp på allra först när vi skulle bestiga Låddebákte.


Här nedan är jag nöjd och håller på att rösa den största av de 3 förtopparna. Där bakom är den lite lägre Nordförtoppen och ännu längre bakom är Sarektjåhkkåmassivet. Det är högt.


Här nedan håller jag i pappas vandringsstav. Det är kul! Vi började gå neråt. Det visade sig att det var farligt där jag och pappa gick. Först skulle vi ta oss ner för en snölega. Då så gled pappa ner ett par meter, och det gjorde jag också. Sedan var det ett stort ställe med små stenar, och det fanns som en rutschkana också. Pappa fick gå bland småstenarna runt en jättestor sten. Jag började gå ner till pappa och då så halkade jag så jag ramlade rakt på pappa och fick småstenar på mig. Efter det så gick jag och pappa ner för en snölega. Då så gled pappa ner igen från kanske 12 meters höjd. Och det var stenar där så pappa landade med fötterna mot dem, men tänk om han hade ramlat med huvudet först. Och jag ville inte ramla så. Hur skulle jag klara mig? Jo, i pappas tidigare fotsteg satte jag ner mina fötter. Och när jag hade kommit en bit så kunde jag hålla i mig i mina egna fotsteg med mina händer. Och jag gjorde så hela vägen. Och jag klarade mig! Sedan när vi kom ner så pratade jag och pappa om hur farligt det hade varit.


Nu var det morgon i Snávvávágge. Vi hade tänkt att ta en vilodag, men det skulle vi inte göra. Innan vi gick ut ur tältet såg vi en stor ren som snuddade vid vårt tält, men den såg inte oss. Men vi såg den genom springor som var i rätt höjd. Renen gick runt tältet några varv, alldeles intill. Sedan gick vi hela klätterpassagen tillbaka igen. Och sedan gick vi upp på Bielavárásj 840 m över havet. Där så blåste det så mycket att både jag och pappa kunde flyga i luften en liten stund när vi hoppade upp. Vädret var hårt och det kom ännu mer nysnö på topparna.


Här står jag uppe på Vuojnesvárásj 1006 m över havet. Det var den sista toppen i Sarek för den här gången. Sedan gick vi in i Stora sjöfallets nationalpark.