På cykel genom Sahara Del 3
Här kommer den tredje rapporten frân Stellans cykeltur genom Sahara. Turen var planerad att gâ frân Bamako i Mali till Kario i Egypten. Planen gick inte att genomföra men här kommer i alla fall nästa rapport efter 700 mil pâ cykel. Denna gâng är det frân Lome vid havet i södra Togo.
Av: j_stellan
Här kommer den tredje rapporten frân Stellans cykeltur genom Sahara. Turen var planerad att gâ frân Bamako i Mali till Kario i Egypten. Planen gick inte att genomföra men här kommer i alla fall nästa rapport efter 700 mil pâ cykel. Denna gâng är det frân Lome vid havet i södra Togo.
Röd linje visar cyklad väg.
Jag stannade tre veckor i Agadez i norra Niger för att ordna visum till Algeriet. En av de första dagarna i staden gjorde jag det första besöket pâ det algeriska konsulatet. Där fick redan pâ att det inte skulle vara nâgra större problem att fixa ett visum. Tyvärr sâ kunde de inte göra det direkt utan jag var tvungen att âterkomma nästa dag. Jag gjorde som jag blev tillsagd och var tillbaka nästa dag. Det blev som dagen innan och jag blev igen tillsagd att âterkomma nästa dag. Det fortsatte sâ och jag började förlora hoppet om ett visum till landet. För all del var inte hoppet sâ stort när jag kom till Agadez efter att ha blivit nekad visum till Algeriet pâ de flesta av landets ambassader och konsulat i Västafrika. Men efter tre veckor kom i alla fall beskedet om att de inte kunde ordna ett visum till mig. Anledningen var att de inte kunde garantera min säkerhet i de södra delarna av landet efter p.g.a. oroligheter i norra Mali.
När jag väl fick beskedet sâ âtervände jag till mina kartor för att kolla upp en ny väg att ta. Jag upptäckte att man borde kunna ta sig direkt till Libyen frân Agadez. Det finns i väg som leder dit men jag fick snabbt förklarat för mig att det skulle vara omöjligt att ta sig fram där med cykel. Började överväga om jag skulle lasta cykeln pâ en bil och lifta genom Sahara istället. Dessa tankar försvann nâr jag fick reda pâ att Libyens konsulat i Agadez var stängt sedan dryg en mânads tid. Libyens gräns i söder hade även varit stängd sedan millitärkuppsförsöket i Tchad i slutet av april. Att ta sig rakt österut mot Tchad kändes inte heller som ett bra och säkert alternativ.
Det var inte mer att göra än att försöka hitta pâ nâgot annat att göra än att cykla till Egypten. Jag har en cykel och än finns det mycket kvar att utforska i Sahara... Det som lockade mig var Aïr Bergen, ett bergsmassiv som började ungefär 10 mil norr om Agadez och sträcker sig drygt 70 mil norrut. I de södra delarna av massivet ligger berget Bagzan med Nigers högsta bergstopp, drygt 2 000m och det var dit jag bestämde mig för att cykla. Jag planerade för en tvâ veckors tur och jag räknade med att tillgângen till mat i bergen skulle vara dâlig och samtidigt ville jag inte leva som en parasit pâ lokalbefolkningen. Visst finns det mat där men inte till nâgot överflöd sâ om jag har mat för tvâ veckor med mig sâ räcker det tills jag hittar nâgot ställe att fixa mer. Jag utökade även mina vattenbehâllare sâ att jag kunde ta drygt 35 liter vatten och det räcker till tvâ dagar cyklande. Vatten räknade jag med att kunna fâ av lokalbefolkningen. Kanske inte i varje by men tillräckligt ofta för att ta mig tillbaka igen.
Har man inte cykel sâ är det âsna eller kamel som gäller.
Jag lämnade Agadez med en överlastad cykel fast jag hade ändâ dumpat allt som jag inte behövde i staden och räknade med att plocka upp det när jag âterkom dit. Jag cyklade rakt norrut mot bergen och landskapet blev mer kuperat och det var skönt med lite omväxling frân det flacka odlingslandskapet som fanns söder om staden. Grusvägen jag följde var inte sâ dâlig och det gick snabbt framât. Jag hade skaffat mig en bra karta över omrâdet när jag var i Agadez och de flesta byar var utsatta men mânga av vägarna saknades eller var pâ fel plats. Med hjälp av höjdkurvorna och namnen pâ byarna kunde jag hâlla rätt väg mot berget. Lokalbefolkning var väldigt hjälpsam och de gjorde det bästa för att fâ mig pâ rätt väg. Jag fick förklarat för mig att det skulle finnas tvâ vägar upp till högplatân där den högsta toppen skulle ligga och jag bestämde mig att ta den väg som lâg närmast mig. Grusvägen som jag följde blev en stig och jag fick frâga varje person jag mötte om jag var pâ rätt väg. Stigen blev mindre och mindre desto högre upp jag kom och jag stannade flera gânger och undrade ofta om âsnestigen jag följde leder nâgonstan eller om det bara är hovavtryck efter âsnorna som betar i omgivningen. Det som avgjorde om jag var pâ rätt stig eller ej var om jag kunde hitta nâgra större stenar som nâgon hade flyttat eller om det fanns spâr efter nâgon motorcykel bland alla hovavtryck.
Här stâr jag i mitten av vägen...
Cykling upp pâ platân
Knappt en vecka efter Agadez genom ett vackert torrt bergsmassiv kunde jag äntligen se den högsta bergstoppen i landet som visade sig vara en utslocknad vulkan. Vulkanen stack upp drygt 200 m över det omgivande landskapet sâ intrycket av den var inte sâ imponerande. Landskapet runt var imponerande med den torra uppspruckna platân med lavafält och stora stenblock. Jag gjorde ett kort övervägande om det var nâgon vits att ta upp cykeln pâ toppen men kom fram till att det skulle innebära för mycket jobb för nâgra bilder med mig och cykeln pâ toppen. Jag lämnade cykeln bakom mig och fortsatte till fots. Det var en lätt vandring och snart var jag pâ toppen och kunde fâ en bra uppfattning om det omgivande landskapet. Jag fick âven en uppfattning om hur jag skulle kunde ta mig ner igen utan att cykla samma väg tillbaka som jag kom ifrân. Det verkade finnas tvâ raviner i norr som leder ner frân platân och jag bestämde mig för att följa den största av dem.
Jag pâ toppen av Bagzan
Väl nere frân toppen frâgade jag nâgra herdar om jag kunde fortsätta mot nästa by som lâg längre norrut. Det skulle inte gâ sa de sâ det var bara att leta upp nâgra andra herdar och frâga dem om vägen norrut. Även nästa herdar som jag frâgade gav mig samma svar som de andra. Jag gjorde ännu ett nytt försök med nästa herde jag sâg och fick samma svar igen sâ jag antog att vägen ner frân platân var dâlig eller att jag ställde fel frâga om vägen. Jag fortsatte ändâ norrut och stötte pâ ännu en herde som jag frâgade om vägen. Denna gâng undrade jag om han kunde leda sina getter ner för ravinen och det gick sa han men samtidigt var det för brant för âsnor sa han. Sâ med ett svar jag ville ha fortsatte jag igen och tänkte för mig själv om herden kunde leda sina getter ner sâ skulle jag i alla fall bära min cykel genom ravinen.
I början av ravinen.
Lite senare pâ dagen kom jag fram till början av ravinen och jag fick klart för mig varför herdarna som jag hade träffat tidigare under dagen hade sagt att det inte gick att cykla ner där. Ravinen bestod till största delen av stora stenblock och klippor och ganska snart gick det inte att leda cykeln utan det vara bara att bära den. Vid skymmningen hade jag inte kommit sâ mânga hundra meter men väl fram till en
liten damm där jag kunde fylla pâ vattenbehâllarna igen. Vattnet sâg inte sâ bra ut men jag var ganska säker pâ att detta skulle vara det sista vattnet innan jag var nedanför ravinen nere i den uppodlade dalgângen. Jag använde vattnet för att göra lite tee och det blev inte gott. Kan inte beskriva smaken men god var den inte.
Det var bara att välja, dâligt vatten eller inget vatten...
Följande morgon fortsatte jag vidare ner genom ravinen men först fyllde jag pâ alla vattenflaskor och filterade vattnet. Vattnet smakade dâ lite bättre men jag hade svârt att behâlla det när jag försökte dricka. Det kändes som om kroppen ville göra allt för att bli av med den konstiga smaken av vattnet. Det var ändâ inget annat att göra än att fylla pâ med det dâliga vattnet när det inte fanns nâgot annat att tillgâ. Jag fortsatte vidare genom ravinen och vissa sträckor var väldigt branta och jag fick problem att bära cykeln nedför. Pâ eftermiddagen var jag nere pâ botten av ravinen och det var inte lika brant längre men fortfarande fullt av stenblock. Det blev sâ att jag stannade i ravinen under natten och jag var lite orolig om jag hade tillräckligt med vatten. Nästa morgon fortsatte jag som dagen innan och jag sparade pâ vattnet sâ mycket jag kunde. Det kändes som om jag ville dricka hela tiden men jag gjorde inte det och mina tankar handlade till den största delen om vatten. Vattnet som jag hade med mig som smakade dâligt dagen innan smakade gott denna dag. Tydligen handlade det bara om hur törstig man är och desto senare pâ dagen desto godare smakade det. När skymmningen kom tog mitt vatten helt slut och jag var tvungen att skaffa nytt. Det var inget annat att göra än att lämna cykeln och all packning och börja gâ mot odlingslandskapet längre ner i dalen. Jag tog nâgra vattenflaskor och började gâ nedför. En mil längre ner lâg den första byn och det tog mig drygt tvâ timmar att ta mig fram till det första huset. Där fick jag en tvâliters skâl med friskt vatten. Jag drack allt pâ en gâng och det tog inte sâ mânga sekunder innan jag fick upp allt igen. Jag lärde mig snabbt och den andra skâlen tömde jag sakta. Efter fyra skâlar med vatten sommnade jag pâ marken utanför ett av husen. Jag blev väckt drygt en timme senare och de undrade om jag ville ha tee. Jag tackade ja till erbjudandet och drack tre koppar av tee innan jag fyllde upp mina vattenflaskor med friskt vatten. Därefter fortsatte jag tillbaka till cykeln. Bondefamiljen ville att jag skulle stanna men för mig kändes det säkrare att gâ tillbaka till cykeln innan gryningen när herdarna âtervände till ravinen med sina getter.
Det kändes skönt när jag kom tillbaka till cykeln och se att allt var som när jag lämnade det. Jag tog en kort paus innan jag âtervände tillbaka ner till byn och denna gâng med cykel. Väl tillbaka tackade jag mycket för hjälpen jag hade fâtt natten innan och därefter fortsatte jag norrut.
En ung tuareq
Jag stannade drygt en vecka till i bergen innan jag âtervände till Agadez. Bergsfolkets gästvänlighet och stolthet förvânade mig och landskapet var helt perfekt för min smak sâ jag var helt nöjd med denna tvâ veckors tur i Aïrbergen. Kanske borde man göra en âtertripp med kamel den dag jag blir trött pâ att cykla...
Spâret mellan Aïr Bergen och Adadez
Väl tillbaka i Agadez vilade jag i tvâ dagar innan jag fortsatte söderut. Jag hade dâ helt slopat alla planer pâ att ta mig till Tchad och rakt söder om mig lâg Nigeria och det kändes även osäkert. Sâ landet som jag cyklade mot blev istället Benin.
En resturang söder om Agadez
När jag kom ner till södra Niger kom regnet. Regn är nâgot jag inte har haft sedan starten i Bamako nâgra mânader tidigare. Jag fick uppleva nâgra riktiga âskskurar dâ hela omgivningen översvämmades och hus och broar försvann. Husen är byggda av lera sâ de klarar inte en översämmning och de uttorkade dalgângarna blev kilometerbreda floder som drog med sig allt.
Ett översämmat hirsfält i södra Niger
Regnet följde mig och dagligen kom det nya regnskurar men inga som kunde jämföras med de första när jag campade. Det är helt klart en tuff upplevelse när det kommer 100 mm regn pâ en kvart och man sitter i sitt blöta tält.
Blommande Dipcadi
Efter Benin blev det Togo och där har jag varit sedan dess. Jag är nu i Lome, huvudstaden i landet som ligger i det sydvästra hörnet av landet. Ska nu lämna staden och fortsätta vidare norrut mot torrare omrâden igen.
Jag i Benin
/Stellan
Kolla gjärna in min hemsida och läs längre reseskildringar och se fler bilder.
Röd linje visar cyklad väg.
Jag stannade tre veckor i Agadez i norra Niger för att ordna visum till Algeriet. En av de första dagarna i staden gjorde jag det första besöket pâ det algeriska konsulatet. Där fick redan pâ att det inte skulle vara nâgra större problem att fixa ett visum. Tyvärr sâ kunde de inte göra det direkt utan jag var tvungen att âterkomma nästa dag. Jag gjorde som jag blev tillsagd och var tillbaka nästa dag. Det blev som dagen innan och jag blev igen tillsagd att âterkomma nästa dag. Det fortsatte sâ och jag började förlora hoppet om ett visum till landet. För all del var inte hoppet sâ stort när jag kom till Agadez efter att ha blivit nekad visum till Algeriet pâ de flesta av landets ambassader och konsulat i Västafrika. Men efter tre veckor kom i alla fall beskedet om att de inte kunde ordna ett visum till mig. Anledningen var att de inte kunde garantera min säkerhet i de södra delarna av landet efter p.g.a. oroligheter i norra Mali.
När jag väl fick beskedet sâ âtervände jag till mina kartor för att kolla upp en ny väg att ta. Jag upptäckte att man borde kunna ta sig direkt till Libyen frân Agadez. Det finns i väg som leder dit men jag fick snabbt förklarat för mig att det skulle vara omöjligt att ta sig fram där med cykel. Började överväga om jag skulle lasta cykeln pâ en bil och lifta genom Sahara istället. Dessa tankar försvann nâr jag fick reda pâ att Libyens konsulat i Agadez var stängt sedan dryg en mânads tid. Libyens gräns i söder hade även varit stängd sedan millitärkuppsförsöket i Tchad i slutet av april. Att ta sig rakt österut mot Tchad kändes inte heller som ett bra och säkert alternativ.
Det var inte mer att göra än att försöka hitta pâ nâgot annat att göra än att cykla till Egypten. Jag har en cykel och än finns det mycket kvar att utforska i Sahara... Det som lockade mig var Aïr Bergen, ett bergsmassiv som började ungefär 10 mil norr om Agadez och sträcker sig drygt 70 mil norrut. I de södra delarna av massivet ligger berget Bagzan med Nigers högsta bergstopp, drygt 2 000m och det var dit jag bestämde mig för att cykla. Jag planerade för en tvâ veckors tur och jag räknade med att tillgângen till mat i bergen skulle vara dâlig och samtidigt ville jag inte leva som en parasit pâ lokalbefolkningen. Visst finns det mat där men inte till nâgot överflöd sâ om jag har mat för tvâ veckor med mig sâ räcker det tills jag hittar nâgot ställe att fixa mer. Jag utökade även mina vattenbehâllare sâ att jag kunde ta drygt 35 liter vatten och det räcker till tvâ dagar cyklande. Vatten räknade jag med att kunna fâ av lokalbefolkningen. Kanske inte i varje by men tillräckligt ofta för att ta mig tillbaka igen.
Har man inte cykel sâ är det âsna eller kamel som gäller.
Jag lämnade Agadez med en överlastad cykel fast jag hade ändâ dumpat allt som jag inte behövde i staden och räknade med att plocka upp det när jag âterkom dit. Jag cyklade rakt norrut mot bergen och landskapet blev mer kuperat och det var skönt med lite omväxling frân det flacka odlingslandskapet som fanns söder om staden. Grusvägen jag följde var inte sâ dâlig och det gick snabbt framât. Jag hade skaffat mig en bra karta över omrâdet när jag var i Agadez och de flesta byar var utsatta men mânga av vägarna saknades eller var pâ fel plats. Med hjälp av höjdkurvorna och namnen pâ byarna kunde jag hâlla rätt väg mot berget. Lokalbefolkning var väldigt hjälpsam och de gjorde det bästa för att fâ mig pâ rätt väg. Jag fick förklarat för mig att det skulle finnas tvâ vägar upp till högplatân där den högsta toppen skulle ligga och jag bestämde mig att ta den väg som lâg närmast mig. Grusvägen som jag följde blev en stig och jag fick frâga varje person jag mötte om jag var pâ rätt väg. Stigen blev mindre och mindre desto högre upp jag kom och jag stannade flera gânger och undrade ofta om âsnestigen jag följde leder nâgonstan eller om det bara är hovavtryck efter âsnorna som betar i omgivningen. Det som avgjorde om jag var pâ rätt stig eller ej var om jag kunde hitta nâgra större stenar som nâgon hade flyttat eller om det fanns spâr efter nâgon motorcykel bland alla hovavtryck.
Här stâr jag i mitten av vägen...
Cykling upp pâ platân
Knappt en vecka efter Agadez genom ett vackert torrt bergsmassiv kunde jag äntligen se den högsta bergstoppen i landet som visade sig vara en utslocknad vulkan. Vulkanen stack upp drygt 200 m över det omgivande landskapet sâ intrycket av den var inte sâ imponerande. Landskapet runt var imponerande med den torra uppspruckna platân med lavafält och stora stenblock. Jag gjorde ett kort övervägande om det var nâgon vits att ta upp cykeln pâ toppen men kom fram till att det skulle innebära för mycket jobb för nâgra bilder med mig och cykeln pâ toppen. Jag lämnade cykeln bakom mig och fortsatte till fots. Det var en lätt vandring och snart var jag pâ toppen och kunde fâ en bra uppfattning om det omgivande landskapet. Jag fick âven en uppfattning om hur jag skulle kunde ta mig ner igen utan att cykla samma väg tillbaka som jag kom ifrân. Det verkade finnas tvâ raviner i norr som leder ner frân platân och jag bestämde mig för att följa den största av dem.
Jag pâ toppen av Bagzan
Väl nere frân toppen frâgade jag nâgra herdar om jag kunde fortsätta mot nästa by som lâg längre norrut. Det skulle inte gâ sa de sâ det var bara att leta upp nâgra andra herdar och frâga dem om vägen norrut. Även nästa herdar som jag frâgade gav mig samma svar som de andra. Jag gjorde ännu ett nytt försök med nästa herde jag sâg och fick samma svar igen sâ jag antog att vägen ner frân platân var dâlig eller att jag ställde fel frâga om vägen. Jag fortsatte ändâ norrut och stötte pâ ännu en herde som jag frâgade om vägen. Denna gâng undrade jag om han kunde leda sina getter ner för ravinen och det gick sa han men samtidigt var det för brant för âsnor sa han. Sâ med ett svar jag ville ha fortsatte jag igen och tänkte för mig själv om herden kunde leda sina getter ner sâ skulle jag i alla fall bära min cykel genom ravinen.
I början av ravinen.
Lite senare pâ dagen kom jag fram till början av ravinen och jag fick klart för mig varför herdarna som jag hade träffat tidigare under dagen hade sagt att det inte gick att cykla ner där. Ravinen bestod till största delen av stora stenblock och klippor och ganska snart gick det inte att leda cykeln utan det vara bara att bära den. Vid skymmningen hade jag inte kommit sâ mânga hundra meter men väl fram till en
liten damm där jag kunde fylla pâ vattenbehâllarna igen. Vattnet sâg inte sâ bra ut men jag var ganska säker pâ att detta skulle vara det sista vattnet innan jag var nedanför ravinen nere i den uppodlade dalgângen. Jag använde vattnet för att göra lite tee och det blev inte gott. Kan inte beskriva smaken men god var den inte.
Det var bara att välja, dâligt vatten eller inget vatten...
Följande morgon fortsatte jag vidare ner genom ravinen men först fyllde jag pâ alla vattenflaskor och filterade vattnet. Vattnet smakade dâ lite bättre men jag hade svârt att behâlla det när jag försökte dricka. Det kändes som om kroppen ville göra allt för att bli av med den konstiga smaken av vattnet. Det var ändâ inget annat att göra än att fylla pâ med det dâliga vattnet när det inte fanns nâgot annat att tillgâ. Jag fortsatte vidare genom ravinen och vissa sträckor var väldigt branta och jag fick problem att bära cykeln nedför. Pâ eftermiddagen var jag nere pâ botten av ravinen och det var inte lika brant längre men fortfarande fullt av stenblock. Det blev sâ att jag stannade i ravinen under natten och jag var lite orolig om jag hade tillräckligt med vatten. Nästa morgon fortsatte jag som dagen innan och jag sparade pâ vattnet sâ mycket jag kunde. Det kändes som om jag ville dricka hela tiden men jag gjorde inte det och mina tankar handlade till den största delen om vatten. Vattnet som jag hade med mig som smakade dâligt dagen innan smakade gott denna dag. Tydligen handlade det bara om hur törstig man är och desto senare pâ dagen desto godare smakade det. När skymmningen kom tog mitt vatten helt slut och jag var tvungen att skaffa nytt. Det var inget annat att göra än att lämna cykeln och all packning och börja gâ mot odlingslandskapet längre ner i dalen. Jag tog nâgra vattenflaskor och började gâ nedför. En mil längre ner lâg den första byn och det tog mig drygt tvâ timmar att ta mig fram till det första huset. Där fick jag en tvâliters skâl med friskt vatten. Jag drack allt pâ en gâng och det tog inte sâ mânga sekunder innan jag fick upp allt igen. Jag lärde mig snabbt och den andra skâlen tömde jag sakta. Efter fyra skâlar med vatten sommnade jag pâ marken utanför ett av husen. Jag blev väckt drygt en timme senare och de undrade om jag ville ha tee. Jag tackade ja till erbjudandet och drack tre koppar av tee innan jag fyllde upp mina vattenflaskor med friskt vatten. Därefter fortsatte jag tillbaka till cykeln. Bondefamiljen ville att jag skulle stanna men för mig kändes det säkrare att gâ tillbaka till cykeln innan gryningen när herdarna âtervände till ravinen med sina getter.
Det kändes skönt när jag kom tillbaka till cykeln och se att allt var som när jag lämnade det. Jag tog en kort paus innan jag âtervände tillbaka ner till byn och denna gâng med cykel. Väl tillbaka tackade jag mycket för hjälpen jag hade fâtt natten innan och därefter fortsatte jag norrut.
En ung tuareq
Jag stannade drygt en vecka till i bergen innan jag âtervände till Agadez. Bergsfolkets gästvänlighet och stolthet förvânade mig och landskapet var helt perfekt för min smak sâ jag var helt nöjd med denna tvâ veckors tur i Aïrbergen. Kanske borde man göra en âtertripp med kamel den dag jag blir trött pâ att cykla...
Spâret mellan Aïr Bergen och Adadez
Väl tillbaka i Agadez vilade jag i tvâ dagar innan jag fortsatte söderut. Jag hade dâ helt slopat alla planer pâ att ta mig till Tchad och rakt söder om mig lâg Nigeria och det kändes även osäkert. Sâ landet som jag cyklade mot blev istället Benin.
En resturang söder om Agadez
När jag kom ner till södra Niger kom regnet. Regn är nâgot jag inte har haft sedan starten i Bamako nâgra mânader tidigare. Jag fick uppleva nâgra riktiga âskskurar dâ hela omgivningen översvämmades och hus och broar försvann. Husen är byggda av lera sâ de klarar inte en översämmning och de uttorkade dalgângarna blev kilometerbreda floder som drog med sig allt.
Ett översämmat hirsfält i södra Niger
Regnet följde mig och dagligen kom det nya regnskurar men inga som kunde jämföras med de första när jag campade. Det är helt klart en tuff upplevelse när det kommer 100 mm regn pâ en kvart och man sitter i sitt blöta tält.
Blommande Dipcadi
Efter Benin blev det Togo och där har jag varit sedan dess. Jag är nu i Lome, huvudstaden i landet som ligger i det sydvästra hörnet av landet. Ska nu lämna staden och fortsätta vidare norrut mot torrare omrâden igen.
Jag i Benin
/Stellan
Kolla gjärna in min hemsida och läs längre reseskildringar och se fler bilder.
Kolla in en längre reseskildring och fler bilder pâ www.sandstorm.se
Läs mer
Forumdiskussioner
- Hundsport Alaskan Malamute, fördelar/nackdelar?
- Hundsport Tips på hundfoder önskas
- Hundsport Behöver en korthårig hund "vindjacka" på vinterfjället?
- Hundsport Smarttag användbar för att hitta bortsprungen hund?
- Jakt Jakt Umeå/Hörnefors
- Expeditioner Vandra från Örnsköldsvik till Norrköping
- Jakt Jägare skjuter ihjäl kor och hästar som de tror är vildsvin
- Långcykling neopren
Grym resa. "kunde ta drygt 35 liter vatten och det räcker till tvâ dagar cyklande" Är det ett skrivfel eller går det åt så vansinningt mycket i hettan? (Hur orkar man få i sig såna mängder?!)
Gâr det cykla vilse om man har en GPS och cyklar i väglöst land?
Man behöver inte undvika de välmenande lokal guiderna. De är trevliga och har mycket information att dela med sig. Problemet är alla iglar och gamar som utger sig för att vara en välmenad guide. Dessa finns det mängder av i turistomrâdena och dessa ska man undvika.