Saitaristjåkkå 2006 (SAREK)

2006-08-05

Efter en varm bilfärd från Hammerdal genom ett torrt norrland är vi äntligen framme vid Kvikkjokks fjällstation ca 17.00. Vi fördelar gemensam mat- och klätterutrustning och lyckas knåpa ihop alla prylar till ett någorlunda stabilt paket.
Färden börjar i skogsmiljö efter Kungsleden och är till en början väldigt mot. I en av de värsta branterna när myggorna är riktigt på krigsstigen och svetten lackar säger Roger tyst ”Ja och det här har man längtat efter”, jag håller leende med och funderar själv på samma sak. Vi kämpar oss upp till ovandelen av sjön Stor Tata där vi är framme ca 21.00. Här slår vi läger och grillar korv. Vid elva snåret lägger vi oss och klockan ställs på 07.00.

2006-08-06

Vaknar 07.00 till pipandet av mobilens väckarklocka. Men vänta nu det något mer som låter, smattrande på tältet! Buttert vänder jag mig om och tittar på Roger, vi säger inget men båda vänder sig och sover vidare till 09.00. Eftersom regnet inte verkar ge med sig segar vi oss upp och kl. 11.00 är vi på väg igen. Regnet fortsätter att strila och när vi kommer upp till trädgränsen skymmer dimma och dis alla fjälltoppar.
Vår plan var att slå läger vid de små tjärnarna mellan Pårtetjåkkå och Tjievrra och sedan gå över passet mellan dessa två berg för att nå Saitaris. När vi närmar oss lättar dimman för ett ögonblick och Roger ser att passet ser väldigt brant ut. Vi bestämmer oss snabbt att vi istället ska gå runt Tjievrra och försöka hitta en tältplats längre upp i den namnlösa dalen som leder upp mot Saitaris. Ungefär kl. 22 efter mycket letande hittar vi en skaplig tält plats ovanför sjön Tjievrajaure. Problematiken med att hitta tältplats beror på att det är väldigt torrt och nästan alla små jokkar är krut torra. När väl tältet är uppslaget lägger jag mig på liggunderlaget för att ta igen mig lite. Använder ryggsäcken som kudde och när jag lutar mig tillbaka säger det plötsligt PUFF och jag kan konstatera att stegjärn och uppblåsbara liggunderlag är ingen bra kombination. Lite silvertape löser detta problem och vid tolv får vi besök av John Blund.

2006-08-07

Upp 7.30 och efter grötfrukost och hoppackning av utrustningen är vi 9.30 åter på väg. Idag har vädret slagit om igen och det är varmt och soligt men vandringen går ovanligt tungt och segt. Jag funderar om Roger varit rolig och fyllt ryggsäcken med sten för den känns väga närmare ett ton.
Vi kommer till slut upp i dalen och vi börjar hålla utkik efter den omöjliga kombinationen vatten och tältplats. Dalen verkar bara bli stenigare och stenigare och vi bli mindre och mindre kräsna med tältplats. När vi korsar en glaciärjokk ganska mitt i dalen ser vi en ganska platt klippa precis bredvid jokken och bestämmer oss för att vi sannolikt inte kommer hitta något bättre. Liggplatserna blir så där med diverse knölar och ganska mycket utförsbacke men vilken utsikt!
På var sida om tältet ligger två vatten fall och som Roger utrycker sig det är inte många tältplatser jag kommer ihåg men den här lär man inte glömma i första taget. Efter middag gör vi ett tappert försök att bestiga Pårtetjåkko från dess västra sida. Denna sida av Pårte visar sig vara väldigt stenig och när vi nått ca 1400 m börjar det dessutom regna. Vi tittar upp mot toppen och sikten ser inget vidare ut, vi bestämmer oss för att vända och vila ut oss inför ett eventuellt försök på Saitaris i morgon. Ikväll ställer vi klockan på 06.00 och hoppas på bättre väder tills imorgon. Jag får ont i magen under natten och sover dåligt.

2006-08-08

06.00 börjar pipandet igen, jag har sovit uselt och är allt annat än pigg. Roger tittar ut från sin sida och har blå himmel från min sida är det dock disigt. Det är svårt att se varifrån vädret kommer, det verkar komma från alla håll mer eller mindre. Vi bestämmer oss tillslut att det förmodligen inte blir bättre än såhär och vi gör vårat toppförsök idag. Under tiden gröten kokar bygger jag upp ett litet röse intill våt tältplats för att peppa mig lite och nog känns det lite bättre sedan. Klockan åtta börjar vårat försök mot Saitaristjåkko. Efter gårdags kvälls besök i stenrammel-sluttningen mot Pårte håller vi nu istället längre ned mot bäcken. Det är lite bättre här och det är inte lika mycket sten. När vi rundat tungan som kommer ut från Pårte börjar steneländet igen dessutom ser vädret ut att bli sämre och dimma driver in över topparna. Efter tre timmas kämpande i vad både jag och Roger upplever som det värsta stenhavet hittills i vår fjällvandrar karriär är vi slutligen framme vid glaciären som vi ska korsa upp mot berget.
Glaciären som i vissa böcker kallas Saitarisglaciären är relativt liten men med avsevärd lutning. Stora delar är avsmälta men övre halvan upp mot kammen är fortfarande snötäckt. Efter att ha fixat på oss stegjärn, sele och rep tar vi en längre paus och jag tittar upp mot berget och undrar hur detta ska kunna gå? Jag är ju redan helt slut och vi har inte börjat bestiga berget än. Väl uppe på glaciären känns det av någon anledning mycket bättre, det är på något sätt en skön känsla att komma upp på snö mitt i sommaren. På den övre delen stöter vi på en hel del tvärsprickor en del ganska stora men dom är alla tydliga att se och vi går utan problem antigen runt eller hoppar över dom.
När vi kommer till glaciärens slut kopplar vi av oss stegjärnen och lämnar dom tillsammans med isyxan och fortsätter upp på bergskammen. Nu kan man se ut över öst sidan där den mäktiga Pårtejekna breder ut sig. Pårtejekna som för övrigt med sina 11 km² är Sareks till ytan största glaciär.
Längst upp på kammen mot berget har någon byggt upp ett röse, kanske tog någon sitt förnuft tillfånga och vände här tänker jag tyst och tittar upp mot berget. Första delen av berget bjuder på egentligen ganska lätt klättring men när man vet att man har hundratals meter ner om man tabbar sig så tar man det väldigt försiktigt. Den första svårigheten som möter oss är en tvärvägg på 3-4 meter. Som tur är ligger det en klippa bakom och bildar en kamin så vi lyckas forcera detta hinder ganska lätt och kliver hurtigt vidare mot nästa vägg. Denna ser dock svårare ut och vi försöker gå runt den på en hylla som går på vänster sida. När jag kommer runt här ser jag plötsligt toppen men väggen fortsätter runt lika tvärt. Jag tänker för mig själv att nu är det nog stopp men föreslår lite uppgivet att vi ska stanna och äta. Efter lite mat i magen är vårat mod stärkt och vi börjar leta ställen att angripa klippan på. Roger hittar ett hyfsat ställe men här måste vi börja säkra oss för att våga klättra upp. Det tar tid men tillslut är båda uppe oskadda. Vi bestämmer att om det kommer fler sådana ställen vänder vi och tar bara med oss utrustning för att fira ned oss på nedvägen. Bara ca tio meter upp stöter vi på nästa problem en svaklippa som ser svår ut. Jag säger till Roger här blir det nog svårt att ta sig ner, vi får nog fira oss ner sen.
Han tittar skeptiskt och säger ja jag tycker den ser omöjlig ut uppåt. Med hjälp av en bra spricka mellan berget och svaklippan lyckas vi även knäcka denna nöt. När jag nu tittar upp ser jag att det som vi tills nu trodde var toppen bara är en förtopp till den riktiga toppen som ligger längre upp i dimman, tar det aldrig slut!? Trötta kämpar vi upp mot förtoppen att vända så här nära känns inte som någon rolig tanke. Väl uppe på förtoppen ser jag toppröset och för första gången på hela dagen känner jag att det här kan ju faktiskt gå. Sista biten har flera hundra meter bråda stup på båda sidor men kammen i sig är relativt bred så det känns inte så farligt. Jag skyndar fram sista biten och väntar med Sareks största leende på Roger som kommer gåendes upp mot mig. Glada tar vi några toppbilder men tyvärr skymmer dimman all utsikt mot andra berg.
Roger har tillverkat tre stycken silver amuletter är en kopia på Sairaris topp. Vi har var sin och den tredje lägger vi tillsammans med en lapp med våra namn och adresser i toppröset. Det blir intressant och se om vi får något svar och när isåfall.
Efter att den största glädjen lagt sig börjar man fundera på hur man ska ta sig tillbaka helskinnad. Vid svaklippan offrar vi en slinga och en karbinhake och firar oss ner. Det är första gången jag firar mig och det känns lite läskigt innan man vågar lita på att rep och fastsättning faktiskt håller. Även den svåra väggen kräver firning här hittar vi en bra sten att slå repet runt och nu känner jag mig säkrare med firningen och tittar ner i bråddjupet nedanför, härlig känsla på något lite obehagligt sätt.
Resten av berget går bra att klättra ned utan säkringar. Det är bitvis mycket lös sten och vid ett tillfälle råkar jag stöta ner en ganska stor sten över en häll och den får fart och drar med sig ett mindre sten ras som dundrar iväg långt ner över glaciären. Jag antar att man måste ha en övertro på sin egen odödlighet när man ger sig upp i sådana här berg. Glaciärvandringen tillbaka går bra och det enda jag minns av sista ”stenhavs” biten är att jag är ruggigt trött och har ont överallt. När jag äntligen kommer fram till tältet slänger jag av mig ryggsäcken och lägger mig raklång bredvid tältet. Jag lyckas hala fram kameran och tänker nu måste jag ta ett kort på mig för så här trött har jag aldrig varit. Plötsligt hör jag något som skramlar till uppe på kullen och där dyker Roger upp han stapplar sakta stödjandes på isyxan och ser ut som han är lika sliten han. Vi orkar inte göra någon mat utan lägger oss direkt och jag somnar så fort jag sluter ögonen. Vissa saker är ju omöjliga att ta reda på men jag undrar om inte jag sov med ett leende på läpparna den natten.

2008-08-09

Vaknar vid 11 snåret och har sovit 13 timmar i ett streck. Planen var från början att gå över platån Luohttolahko och titta på isfallet vid Svenonius glaciär men vi känner båda att det får vi göra någon annan gång. Vi vilar, njuter av det soliga vädret och börjar så sakteliga packa ihop våra saker och vid tre tiden börjar vi vandra tillbaka samma väg som vi kom. Nu skiner solen upp övre delen av Njåtjosvagge och det måste vara en av Sareks finaste dalgångar med Bulkas brant markerande på höger sida.
Vi passerar några vad och i det sista av dom är det lite vatten och jag kliver morskt ut. När det är för sent märker jag att stenen jag kliver på är både hal och lös. Lyckas framåtlutad slänga mig över det värsta vattnet och landar pladask på mage. Blir lite blöt men både jag och ryggsäcken verkar annars ha klarat oss hela. Senare framåt kvällen när det börjar skymma ser vi att det är fullmåne. Varken jag eller Roger har sett fullmåne här uppe ovanför polcirkeln och den är verkligen otrolig. Den lyser i gul-orange och speglar sig mot tjärnarna nedan för Pårek sameläger. Vid tolvtiden slänger vi in handduken och slår läger.

2006-08-10

Kliver upp 07.00 och börjar hemfärden 09.30 och är framme 20.30. Det går väldigt segt och känns aldrig som det ska ta slut. Vi ser många helikoptrar på vägen ner och jag tänker, fast man är både trött och less att på något sätt måste man missa mycket av upplevelsen om man inte tar sig till fjällvärden själv och plötsligt bara dimper ner mitt i allt. Någon klok man vars namn jag inte kommer ihåg sa att ”det är resan som är målet” och jag är nog beredd att hålla med till viss del. Vid sista lunch rasten säger Roger orden som får avsluta för denna gång ”Sarek var hårt i år”. Jag håller med men jag ångrar inget och jag kommer garanterat tillbaka någon gång. Kanske blir det då den andra svåra toppen enligt Tore Dalberg, PierikPakte (galningens topp) i Äparmassivet eller kanske Akka. Vi får se men jag säger som Arnold i terminotor I´ll BE BACK!