Vandringskänslor

Regnet smattrar mot tältduken när jag vaknar. Klockan säger att det är dags att krypa ut ur sovsäcken, bort från den härliga värmen. Kroppen vägrar. Stel efter natten rör jag på benen, känner ömheten i musklerna. Det kommer att gå över, det vet jag. Så fort jag fått upp värmen så kommer stelheten att försvinna och inte återkomma förrän nästa morgon. Jag ligger kvar och lyssnar på regnet. Ett svagt ljus strilar genom den röda tältduken och ger allt i tältet en mjuk och varm ton. Kliar på ett myggbett på handryggen. Funderar. Varför åker jag hit till myggen, kylan, vätan? Vad driver mig att gång på gång göra om samma resa?

 

Jag har inget exakt svar på frågorna men jag antar att något behov uppfylls i fjällvärden. Hos mig är det en salig blandning av känslor. Vissa av dem kan man få andra att förstå eftersom de upplevt det samma, känt samma känsla de med. De som aldrig gjort det står utanför. Andra känslor är ens egna, de som inte har några beskrivande ord.

 

Första dagen är då jag långsamt lägger ifrån mig alla måsten från livet jag lämnat där bakom mig. Då och då blixtrar tankar förbi om vad jag borde göra. Bestämt försöker jag skjuta bort dem och lyckas ibland. Jag slappnar av efter resan i tåg, bil eller buss men stressas fortfarande upp av hurtiga snabbvandrare som ska komma fram. Vart då? Vadå fram?

 

Andra dagen kommer funderingarna om varför, varför i år igen? Dag två på min allra första vandring bestämde jag mig för att aldrig mera utsätta mig för den här frivilliga tortyren. Blodtörstiga små djävulskap stora som stridsflygplan letade sig in genom minsta lilla glipa i kläderna. Obekväma kängor och fuktiga strumpor som skavde och gav blåsor. Ryggsäcken som tyngde mot axlarna. Stenar som kändes genom liggunderlaget och gav sömnbrist och ömma höfter. Aldrig mer!

 

Men så kommer då tredje dagen, dagen då allt börjar. Då jag börjar att bara existera. Att glömma allt det där som var så viktigt. Långsamt ersätts det av andra viktiga saker, saker som är närmare och mer påtagligt. Basala kroppsliga behov; mat, rörelse, värme, vila. Men även ett behov av att upptäcka saker, runt omkring och inuti.

 

Så går dagarna. De ljusa timmarnas vandring byts mot kvällens mörkare timmars tid för vila. Tältet är uppslaget och magen är full och varm av mat. Solen har nästan försvunnit bakom berget framför mig. De sista strålarna lyser upp molnen underifrån. Jag blåser på det varma teet i kåsan jag håller mellan mina händer. Smaken av chokladbiten nyss dröjer sig kvar på tungan. Det är helt tyst. Till och med myggen håller sig undan. Här och just nu är livet bra. Ensam utan tankar men tillsammans med känslorna. Stillhet i sinnet. Bara vara, just här och nu. Så enkelt... Lycklig.

 

Bilden förändras inte till det värre, bara annorlunda. Vinden sliter i kläderna, blåser håret mot ansiktet. Frusna fötter i blöta kängor hittar fäste på klipporna, kalla fingrar fumlar efter minsta ojämnhet i stenarna. Bara en liten bit kvar. Snart så. Där! Det måste vara den där klippan som är den översta. Trötta muskler tar mig ytterligare uppåt. Plötsligt så finns det inget mera uppför. Jag är uppe. Lika lycklig men av helt andra känslor. Ingen stillhet utan ett hav av känslor lika virvlande som vinden runt omkring. Jag klarade det!

 

Så kommer då stunden som man både vill och inte vill nå. Kartan visar att det inte är långt kvar nu. Snart är jag framme. Vadå framme? Nej, jag vill inte! Huvudet strävar emot, vill inte tvingas tillbaka. Kroppen påminner om känslan av strilande varmt vatten istället för isande kallt glaciärvatten.  Påminner om smakerna som kommer från en tallrik mat som lagats utan gränser istället för den något enahanda torrmaten. Påminner om att man kan förflytta sig utan att röra sig istället för att bära med sig allt över höjder och vidder. Hjärnan funderar. Var det så det var? Kanske. Okej då, men bara för ett kort tag. Nästa år, då du! Då är vi här igen...