-Var ska du fjällvandra nånstans i år?

-Det blir Skäckerfjällen!

-Jahaa...var ligger det nånstans?

Ovanstående dialog, med vissa variationen har förts åtskilliga gånger mellan mej och mina vänner och bekanta. Bara en visste, han undrade vad det var som lockar där, en annan hade en aning om åt vilket håll det var.

Här på Utsidan vet säkert många, men jag tar det igen:

Skäckerfjällen ligger i Jämtland, men inte åt det vanliga triangelhållet. I Järpen tar man av mot Kall och kör den vackra vägen längs hela Kallsjön, Åreskutans mycket vackra och oförtjänt benämnda baksida. Vid Kallsedet fortsätter man västerut om vandringen ska starta med leden som börjar nära Anjans fjällstion. Man kan också starta i Kolåsen, lite norr om Kallsedet.

Inte så många verkar hitta hit. Kanske inte så konstigt, det är inte lätt att resa med kollektivtrafik, det finns få markerade leder, inga övernattningsstugor och det är blött. Men det är så vackert! 

Redan långt innan bilresan är slut syns karaktäristiska toppar, vackra och lockande. Fjälltopparna är runt 1200 m med tydliga dalar så det är lätt att orientera sig. Många, många bäckar med små fina vattenfall, inga besvärliga vad där vi gick och att det inte är många vandrare här är enbart en fördel tycker jag. Tyst och fridfullt, inga flapprande helikoptrar, bara naturens ljud.

Skäckerfjällen

Vandringen startade med en kort etapp genom skogen uppför Lill-Anjeskutans sluttning. I en folder om Skäckerfjällens naturreservat står att man kan "stöta på orkidéer". Jag skulle vilja säga att det är svårt att undvika att trampa ner dem, så många fanns, av olika slag!

Tätt mellan orkidéplantorna

Efter en god natt, sövda av regnets smatter mot tältduken, vaknade vi till en morgon med moln ända nere på marken. Regnbyar kom och gick, sikten var stundtals nästan obefintlig, det var knappt den lilla tjärnen, bara tiotalet meter från tältet, syntes. Raskt bestämde vi att invänta bättre väder, de här fjällen ville vi verkligen se.

Utsikt  mot sjön Anjan

Framåt eftermiddagen höjnade molnen något och jag gick ut på en orkidéspaning längs sluttningen och denna inledande vilodag avslutades med korvgrillning.

Så kom vi äntligen iväg på vandring igen, upp förbi Silvertjärnarna mot Strydalen.

Silvertjärnarna

Strydalen  är grön och vacker, blöt men inte svår att gå. Vi följde den kryssmarkerade leden men fick ofta göra utvikningar från den eftersom den helt klart är dragen för vinterbruk även om den står som sommar- och vinterled på kartan.

Lämplig sommarled?

Paus i Strydalen

Strydalen med Aahkantjahke

Vattenfall i Strydalen

Det vimlar inte av fina tältplatser i Strydalen men vi hittade en  strax under passet mellan Aahkantjahke och Anjeskutan med en lagom brusande bäck inom bekvämt räckhåll.

Lägerplats under Aahkantjahke

I skönt solsken gick jag på ensam kvällsspaning upp på Aahkantjahke som har en dramatisk västbrant. Går man lite norrifrån är det lätt att nå toppen. Utsikten där, från ca 1200 m är fantastisk!

Topptur på Aahkantjahke

Vandringen fortsatte längs leden mot Sockertoppen. Vi hade förstås pratat om möjliga färdvägar inför turen men inte gjort upp något bestämt. Man vet ju aldrig, det kan vara för blött eller för stenigt, oväntade vad, särskilt när det är ställen man vet så lite om i förväg som här. Nu inträffade vissa hälsoproblem som gjorde att dagsetapperna fick anpassas efter orken  och blev ett par dagar kortare än vad vi önskat. Så vid lunchtid slog vi läger igen, så fort vi passerat Sockertoppens västände. En bra plats där bäcken blev till en liten sjö och vädret inbjöd till bad och hårtvätt.

Lägerplats med badmöjlighet

Sockertoppen

Det var inte svårt att fördriva tiden en eftermiddag och kväll på  denna sköna plats. En promenad upp i den ganska trånga dalgången mellan Sockertoppen och Opmedstjahke, fika, korsordslösning, dagboksanteckningar, bad och matbestyr. Sämre kan man ha det!

Vi hade nu bestämt oss för att ta den vägen tillbaks till utgångspunkten som verkade enklast, med minst nivåskillnader så vi vände tillbaks och gick mot Mansjön som vi sedan följde en bit upp i sluttningen längs med södra sidan.

Mansjön

Här är marken mycket torrare, mera rished och det kändes skönt att slippa klafsa i blötan även om kängorna aldrig sjunker ner längre än till vristen. Solen fortsatte att skina, luften kändes kvav och bromsar och blinningar tyckte det var intressant med tvåbenta besökare...

När vi sedan vände söderut, växlade färdvägen på nytt karaktär. Nu fick vi gå över vackra hällmarker med många små sjöar och tjärnar. I stort följde vi en vinterled men ganska flitigt använd även sommartid, inte alltid så välmarkerad men i bra väder är det lätt att hitta ändå.

Mindre välmarkerad vinterled

Underbar färdväg väster om Anjeskutan

Även denna dag fann vi en bra lägerplats invid en tjärn. Jag bestämde mej för att ta en tur upp på Anjeskutans topp. Det var längre och jobbigare än Aahkantjahke men inte alls svårt.

På Anjeskutans topp

Toppen är som en ganska stor platå så utsikten var lite sämre här. Men det hade också mulnat igen så jag skyndade mej ner för att inte få regn på mej. Nerkommen från toppen började det blåsa, grårosa moln drog upp på himlen det verkade som om åska var på gång.

Lägerplats med Lill-Anjeskutan och åskmoln i bakgrunden

Vädret försämrades så det blev middag i tältet, det började regna och visst började åska mullra framåt kvällen. Platsen som var fin och bra när vi slog läger kändes plötsligt väldigt utsatt för vädrets makter. Regn bekymrar mej inte, tältet håller tätt, men lagom till läggdags kom åskvädret närmare. Det smällde till rejält några gånger men konstigt nog kändes det inte alls lika obehagligt som andra gånger jag råkat ut för åska i fjällen. Natten blev ändå orolig eftersom vinden rev och slet i tältduken, tvingade ut mej att försöka sträcka upp det bättre för att få tyst på oväsendet, men utan att lyckas särskilt bra. 

Framåt morgonkvisten avtog blåsten, det blev frukost ute och sen var det bara sista biten kvar.Vi fortsatte att följa vinterleden, det gick bra nästan hela vägen.

Tillbaks i skogslandet

På kartan (Z4 från 2007 inköpt i år från Kartbutiken) ser det ut som leden följer strandkanten längs sjön Bakvattnet hela vägen till vår startpunkt. Det gör den inte, den drar iväg flera höjdkurvor upp i sluttningen i skogen med frodig undervegetation, blöt efter nattens regn.Dessutom är vinterledens dragning från Anjan över Baksjön helt felritad på kartan.

Det  blev en fin tur, trots att den inte blev så lång och lust finns att återvända hit för att fortsätta utforska Skäckerfjällen.

Vår färdväg, motsols runt Anjeskutan  24-30/7 2010