Av någon outgrundlig anledning hade jag under natten haft en ganska orolig sömn - kanske för att jag sov i en stuga  - skulle ha slagit upp tältet istället - vad vet jag ?

När jag öppnade dörren på Unna Räita-stugan och blickade upp mot det första passet så var dimman tät - snöbyar drog in från väst.

Tog en ordentlig funderare på om jag skulle invänta bättre väder. Efter en stund bestämde jag mig för avfärd. Frukosten intogs och prylarna packades ihop. Denna dag åkte mössa och handskar på från start. Snö föll när jag bommade igen dörren på stugan. Efter en kort bit passerades en jåkk - svag lutning uppför - över ett litet krön. Sedan ser man passet i sin helhet. Ju närmare man kom - desto brantare blir det. På den östra sidan var det mycket snö - den västra är mycket brant med lösa stenar. Delvis gick jag på snön som var lös - och delvis på den västra sidan. Jag tog mig till slut upp och tyckte det var krävande, ingen lätt "vandring". Stegjärn hade absolut underlättat på snön. Vädret blev bättre och vyerna fantastiska ner i Unna Reaiddávággi där jag startade.

Nedstigningen till Kaskasavaggi var betydligt enklare där ett sterilt stenlandskap råder - kargiga ödsliga vyer. Blickade återigen tillbaka och kunde konstatera att det första passet var avklarat.

Upp till nästa pass är det renodlad sten/blockmarker och något snöfält passerades - lätt vandring. Väl uppe på krönet sprack himlen upp rejält och vyerna ner i Kuopervagge blev bedårande.

Började bli hungrig så rast och vila nere vid sjön. På stenig mark tog jag mig lätt ner. Väl där träffade jag ett vandrargäng som höll på med ett reportage för tidningen Utemagasinet - i gänget ingick både erfarna och oerfarna vandrare. På sjöns östra sida med dess turkosfärgade vatten stannade jag för näringsintag och vila. Två pass hade passerats. Blickade upp mot det sista passet över till Tarfaladalen. Gick över stenig mark - lämnade sjön. I branten upp gick jag på grus och sten bredvid snön - lätt vandring. Väl uppe på krönet breder en stor glaciär sig ut - på ens högra sida. Blickade tillbaka ner på sjön Guobirjávrrit och det andra passet.

Fortsatte österut på sten/blockmarker i svag lutning uppför. Över ett liten tröskel och nya vyer öppnade sig i form av sjön Gaskkasjávri på 1448 meter.

På sjöns södra sida över snöfält tog jag mig vidare - en kort bit på stenig mark - sedan ett stup. Att gradera naturens storhet är svårt. Att blicka ner i Tarfaladalen i vädret som var blev en upplevelse som nästan resulterade i andnöd.

Nedstigningen till dalen gjorde jag i mycket brant terräng på bergmassivet Kaskasatjåkkas södra sida (fick senare höra att det var "fel" väg ner). Rundade sjön och fick en fin vy upp mot Kaskasatjåkka.

Trepassleden var avklarad och jag kunde bara konstatera - att det för mig varit en oförglömlig upplevelse - krävande, ja visst - men underbar. Vandrade nästan ner till forskningsstationen och slog där upp tältet. Smälte intrycken från dagen och somnade - trött både i kropp och själ.

Dagen efter strövade jag runt och kollade lite närmare på områdets glaciärer. Vid tretiden på eftermiddagen packade jag ihop och drog mig nedåt i Darfálvággi. Slog upp tältet alldeles bredvid bron som går över Darfaljohka. Molnen hängde över Kebnekaise massivet - om vädret blev bättre - till dagen efter - skulle jag ej tveka.