Den Goda Fjällvandringen kräver en bra miljö att vistas i.

Vi bär i dag med oss vårt lilla moderna tält, vårt eget lilla snigelskal på ryggen. Tillverkat av lättviktig nylon och konstfiber som på natten omsluter det oss och håller oss både pigga och aktiva så länge vi nu önskar det. Tältet är vårt personliga val oftast: Det blir vårt lilla hem och blir vår egen lilla värld.

Våra egna utsikter, och våra egna upplevelse-horisonter, både dom verkliga och dom overkliga, tar sig gärna en utgångspunkt ifrån den plats vi placerar vårt lilla enmanstält just i. Landskapet med tältet ger en frihet i detta. Allehanda far diskussionerna kring vårt tältande, än hit och än dit. Modernt, och hyperlätt ska det vara idag om det ska vara tält. Ett rum skapat av en tunn nylonvägg. Ett rum för individualitet.

Ska det vandras blir det med tält. Få av oss idag tänker på hus när dom tänker fjäll.

Det stora sociala rummet som bygger upp fjällupplevelser grundar sig på omgivning, inställning och miljö. Den alldeles egna och om inte fantastiska idén om den ‘Goda Fjällvistelsen’ för just Dig, tar sitt unika avstamp i just tältet idag, till skillnad mot förr, då det begav sig i Fjällstugor eller på så kallade Fjällstationer..

Och före det: kanske i en sur gisten kåta eller under en gles gran.

 (Boende i kåta på Barturte 2000)

I dag är ett privat tält utrustad med en modern design, detaljer, dragkedjor hit och dit. Mest är det dock i plast.

Plast och silikon, trångt, fast behändigt. Tältet ger fjällvandrandet en egen variation, nya platser att ständigt spänna upp det på.

Utsikter hit och dit. Vyer som betraktas som egna.

Ett frenetiskt fotograferande hör ofta till det egna tältandet, och oftast en överdriven ‘jagkänsla’ kännetecknar vårt samtida fjällvandrande, vi får det på köpet med just med tältet. Det är ‘Tältet och Jag‘. Tältet kan vi tacka för det. Tältet gav lösningen till den exklusiva upplevelsen. Likaså verkar tältet stå för den märkliga idén om den sanna och äkta naturupplevelsen.

Få personer sätter dessutom upp sitt tält på andras tältplatser. Tältet är dessutom vårt eget revir.

(reklambild för Aktotält. Hilleberg)

Det finns mycket att säga om det enkla tältandet. Jag släpper det pratet här nu i alla fall..

Omsorgen kring fjällens upplevelse tedde sig dock en gång annorlunda och skapades ursprungligen ur en annan vinkel än just tältets. Tältandet fanns liksom inte med på kartan då det hela började.

Det var ett annat perspektiv en gång i tiden.

Med en utpräglad känsla för gemenskap, urbild och gemensamt kulturarv och värdeläggande grunder utifrån ett folkhems födelse i vårt land, ville då arkitekter, folkbildare och fotografer, skapa samhörighet som alla kunde dela och deltaga i.

Man ville skapa ett gemensamt rum, även uppe på kalfjället. Ett Rum att bo i. Ett Rum som inte var privat, utan allmänt.

Ett rum för alla.

Vi skulle alla demokratiskt då och nästan lika, kunna blicka ut över en Lapport, ett Sjöfall, en Midnattssol ifrån en gemensam Veranda, eller åtminstånde ha möjlighet att vandra upp för samma slags sluttning som de andra gjorde. Bestiga en hög topp utifrån en gemensam frukost i en matsal, och på kvällen återvända till en betraktelse i ett gemensamt vilorum.

Omtanken och omsorgen kring vår vistelse i fjällen grundades och skapades i all väsentlighet utifrån de gemensamma miljöer som kom att bli startpunkter för vårt boende. Dessa var: Fjällstugan och Fjällstationen.

Även arkitekturen i dessa byggnader avspeglar och kom säkert att påverka vårt vandrande.

Dessa två typer av byggnader utgör något som påverkar oss.

Ända tills det lilla individuella tältet dök upp!

Arkitekten John Åkerlund. 1984 -1961

Arkitekten som jag här syftar på var John Åkerlund. Han som ritade en hel del under sin karriär, Han som kom att på något vis även påverka nästan våra alla fjällstugor och fjällstationer.

Alltsedan, från Tarrekaise- och Varvekhyddornas små och primitiva och stillösa skjulliknande konstruktioner, vid förr-förra seklets början, Till därefter, inpå nittonhundratalet så kom fjällstugans utveckling framöver sätta sin prägel på vår uppfattning och upplevelse av fjällen. Både estetiskt och praktiskt.

Fjällstugorna har inte fallit ned ifrån himmelen eller snidats till av en tillfällighet alltså, vilka somliga här tycks tro. Det ligger ett stort arbete bakom alla dessa, likväl som det ligger arbete att skapa ett modernt och funktionellt tält. Bakom varenda kåk såväl som tält finns en arkitekt.

(Saltoluoktas ursprungliga fasad utan paneler och målning)

(Orginalskis till Saltoluokta 1917)

Dessa fjällstationer som just Åkerlund ritade och stugor, har kanske kommit att bli viktiga och epokgörande byggnader. I mitt tycke har dom ett stort värde för oss alla. Dom anses med rätt återspegla vårt kulturella arv om våra fjäll.

De flesta av oss vill bo i dom numera. Dom är ytterst folkkära, helst bor man i dom gamla delarna.. Som i överdelen på gamla Kebnekaise... I romantiska knarriga Saltoluokta... eller i Kvikkjokk vid brusande Kamajokk, och så..

Allt detta och mer därtill är som sagt Åkerlund.

(Vålådalen orginalinteriörer  Lars Åkerlunds Arkiv)

Åkerlund ritar så det står vilda till, under en lång tid, i trettiofem år. Mest och bäst ändå av Åkerlund är: Tärnaby och Vålådalen. Inte så kända idag kanske.

Åkerlund står för det mesta under denna så kallade ‘Guldålder’ och det mesta är även detaljer i hembygdsstil och känsla av ‘nått slags svunnet’ Dalarna eller Hälsingland, där då Elsa Gullbrand, Ottilia Adelborg, tidlöst väver tyger och bonader till förhängen, pottskåp, vävd förlåt i lin, till skänkar hörnskåp och handdukar som vi torkar händer på.

Kockums bjuder vita emaljkaraffer med grön bård att skölja händer i.

Dekormålningar av Eric Jerkhe i avmätta kulörer.

Åkerlund ritar själv, dörrar, stolar, lutar av bord och stolar hejvilt i dessa byggnader. Färgsätter matsalar i mättat rött och brunt, slipar golv, kalkmenar stora öppna spisar för allas gemensama trevnad och bygger upp totalmiljöer för oss. Miljöer där vi gemensamt vilar ut. Våningssängar i dalablått och stänkmåleri i trapphus.

Åkelunds miljöer i Saltoluokta, Kvikkjokk, Abisko, börjar idag framstå mer som unika vistelser ungefär, som att vistas på dyra exotiska koloniala hotell som: Raffles i Singapore, Strand i Rangoon och Oriental i Bangkok, Estetiskt fulländat, avmätt och trivsamt.

John Åkerlunds epok som ‘hovarkitekt’ till STF börjar med Helagstugan 1916 och slutar med Sitasjaurestugan 1950. Efter det verkar man i alla fall utifrån STF’s horisont ha tröttnat på denna ihopkokade hembygdsromantik och stilen ter sig rätt jolmig och nostalgisk. Nu när man har andra krav mer än hembyggd och nationalromantik.

 Det blir ju femtiotal i världen och andra stilideal är rådande. Märkligt nog är det nu dessutom tältandet tar fart och den individuella fjällskildringen börjar mera ta form.

Fjällets boende skalas av mer, även i stugorna på kalfjället och det koncentreras och fokuseras på aktivitet mer än vila.

Fjällstationen blir inte målet för vistelsen. Den blir utgångspunkten för vandringen.

Funktionen, är mer nu bara något än vilsam romantik och nostalgi och ro. Och det gör sig gällande i diskussion om rummet...

‘Sportstugan’ blir idealet i hela landet. Ekonomiskt överkomlig och demokratisk.

Sportstugan tar över allt mer och blir nästan prototypen för lättviktstältet.

Man vill nästan nu överlåta fjällboendet och konstruktionen av fjällstugan, mer på dom som har erfarenhet av fjällen, just till dom som utövar den nypåkommna 'Fjällsporten' Det är även nu här fjällvandringen förvandlas av sportfanatiker, bergsbestigare, skidåkare och andra fysiokrater med idéer om just idén om den ‘Goda Fjällvandringen’ ska gestaltas. Alltså utifrån deras egna perspektiv.

I Vålådalen som är ett idécentrum under Olanders tid förs diskussioner om dessa nyare attityder. Man har idéer att låta ‘en bred allmänhet’ dvs. alpinister, skidåkare och sportiga fjällvandrare komma med ritningar till nyare och modernare hus. Arkitekturen ska avpassas till dom som använder den.

Tore Abrahamsson kommer då senare, på sextiotalet kommer in i bilden med en nyare och mer funktionellare fjällstuga, och ritar stugor även här, även nu med en gemensam och rationell aspekt på fjällfolk och funktion.

Men, även här står samkvämet i centrum. Det gemensamma rummet!  I det, där vi alla är något inför varandra. Rummet där vi berättar för varandra om vår vandring. Lyssnar till andra.. Köket där vi gemensamt lagar vår mat, utan att bli uppassade av andra. Vi diskar nu själva, hämtar vatten och sover tillsammans och pratar med varandra nu, men inte i en arrangerad Dalamiljö utan nu med :‘funktion, enkelhet och helhet’ som mål.

Fjällstugan för oss samman.

Den märkta leden på kartan leder till en stuga. Den går vi in i. Det enkla livet adlar oss. Vi traskar vidare.

Bakom knuten lurar lättviktstältet och den dag då vi alla splittras och går vår egen väg och sover i vårt egna rum av vävd plast..

1960 tal Abrahamssonstugan STF arkiv

Få fjällvandrare vet att den äldsta stenstugan i Kebnekaise, den som är grunden till det nuvarande Keb’ är ritat faktiskt av en annan arkitekt. Han heter: Fredrik Dahlberg och ritade den 1906 åt STF.

(Kebnekaises ursprungliga stenstuga, här färdigbyggd år 1908 ritad av Fredrik Dahlberg)

John Åkerlund som sedan, ju satte sin del av huset ovanpå, denna stenstuga, gjorde det år: 1923. Man bör betänka att det var med en viss kritik han gjorde det. Redan dåpå tjugotalet  insåg man inte att Kebnekaise skulle växa ännu mer. Men det har det ju gjort i omgångar sedan dess, och lär nog fortsätta att utvecklas och bli ännu större än vad vi anar i framtiden.

Saltoluokta brukar annars betraktas som Åkerlunds mästerverk.

En annan stuga då,

Den berömda lilla minimala fjällstugan uppe vid Sulitelmas fot. Sårjåsjaure. Den där stugan som har ett namn.... Den som kallas för: ‘Konsul Perssons Stuga‘. Ja, den är även ritad av John Åkerlund. Folk tror på nått vis att den uppstått, typ.. ur inget ,där på grusstranden vid sjön vid Sulitelma och bara finns där som inget hänt, eller att ‘Konsulns dotter‘, Martha Henning byggt den av egna händer .. att hon skulle då själv sågat och spikat av någon religiös uppenbarelse inför fjällens där skönhet eller efter nått farsarv.. Ungefär som den Heliga Birgitta skulle fallit ned i bön i Jerusalem och Kristi Kors uppenbarat sig för henne ur marken.

Så är det inte.

Åkerlund ritade den för STF, år 1921.

Sårjåsjaurestugan. Nordiska Museets Arkiv

Det fanns en underlig detalj i den märkliga stugan. En serveringslucka, i metall fanns en gång i väggen, påminnande om en svunnen tid.Den kunde öppnas utifrån det minimala köket eller tamburen. Jag vet inte om denna lucka idag finns kvar.Man kan ju tro att ‘Konsuln Själv’ skulle få groggen serverad genom den. Det är en väldigt underlig detalj i den svenska fjällstugans arkitektur, unik på sitt sätt..

Stugan har tyvärr på ett tämligen töntigt och ovarsamt sätt restaurerats alltför hårt nyligen. Ursprungligen var stugan inte alls målad i tomat-rött,den nya färgen är plastigt gräll och slår sig i landskapet. ej heller fanns det dessa vita hörnfodringar och vart tog stormluckorna vägen?.. Ett trist alltför stort svart plåttak täcker stugan idag och allehanda töntiga  'gulli-gull-skyltar' pryder väggarna.

Det är trist när orginalarkitektur förvanskas och banaliseras. 

Det utbyggda träslottet i Abisko efter 1938 tillbyggnader.

(Skiss till Abisko 1917)

När Åkerlund under 1920 talet arbetar fram sina fyra stora fjällstationer kan man ju fråga sig vad han tänkte på? Nu i dag, förknippar man ju dom i allra högsta grad med fjällen och dess egenart. Men om ni tänker till lite, så har ju inte fjällen någon egen arkitektur mer än den egna samiska.

Men Saltoluokta är ju egentligen inget annat än en stor svensk karolinsk herrgård. Tärnaby en stor Hälsingegård. Kvikkjokk och Vålådalen någonting är ju mer i klang från en rik by i Dalom.

Det märkliga är, att en medveten och kompetent arkitekt, med en stark känsla för 'Platsens Ande' påverkar oss och skapar vår uppfattning om fjällen i god tro tycker vi att så ska det se ut så.

Just för att det nu ser ut så. Det är arkitekturens makt.

För när vi gått oss väldigt trötta av vårt eget vandrande med tält. Ja, då ligger ju fjällstationen där som ett hägrande slott..

En annan kul grej.. Åkerlund ville inte ha stoppade möbler i sina boningar.. Han tyckte att ‘fjällvandrare var så ruskigt kletiga av sig’-(av myggolja alltså.). Så det blev till att sitta på hårda trästolar utan kuddar.

När gamla Abisko brann ned var det många som mumlade om ‘att dessa ruggigt obekväma trästolar höll och inte gick i kras, när dom kastades ut ur fönstren och inte gick sönder.’.

I dag har vi svårt att tänka oss att stolarna på Saltoloukta skulle ersättas av något annat.

Stol på Saltoluokta fjällstation i orginalskick.

Här en något’ så när, komplett lista på de byggnader & prylar Åkerlund ritat för oss i fjällen:

Helags, Stensdalen, Lunndörren 1916

Utrustning för fjällstugor/bord/stolar 1924-33

Johanssons Pensionat, i Tällberg, i Dalarna 1917

Abisko, gamla Turiststation. Ombyggnad där av Arborelius trähus 1916, kompletteringar:1925-43.

Saltoluokta turiststation 1916-1919

Sårjåsjaurestugan 1921

Vålådalens turiststation 1921-22, utvidgad 1932-41.

Förslag till stor turiststation vid Aktse 1923

Sylarnas turiststation 1923 och 1930 (nedbrunnen)

Tillbyggnad av Kebnekaise 1924, skiss 1921

Toppstugan uppe på Keb, 1923,1948

Åkerbladhs Pensionat i Tällberg, Dalarna 1924

Sophus vid Kebnekaise turiststation 1925(rivet)

Lampor till STF 1925 och 1930.

Tärnaby Turiststation 1926

Kvikkjokk Turiststation, 1926-1928

Åreskutans toppstuga -skissförslag. 1934

Aktse 1930

Storulvån, tillbyggnad 1931-1933 (nedbrunnen)

Småstugorna kring gamla Abisko 1932(rivna)

Stensdalen (igen)1935.1939

Grövelsjöns turiststation 1936-39

Abisko ombyggnad (igen); nu 1937-1938

Stensvallens turistanläggning Hälsingland 1938

Storkuken Jämtland 1938

Pårte 1939

Abiskojaure 1941

Kieronstugan 1942-(Nedbrunnen idag ,tror jag).

Helags ombyggnad (igen), 1943

Medstugan Jämtland 1947

Nikkaloukta gamla turiststugan 1947 (riven)

Blåhammaren ombyggnad 1940

Abisko, den nya turiststationen 1949-52

Sitasjaure 1950