Visst är man som en snigel som så sakta och tålmodigt och med jämnmod drar sitt lass genom bergen. Och just som snigeln bär sitt skal, bär även jag min ryggsäck. Omedveten om nått annat, en Sarekvandring frestar alltid med sina dryga 25/35 kilo på ryggen..

Ryggsäcken är på nått vis kanske det viktigaste som vi bär med oss. Ryggsäcken är ju det som ska innehålla, bära och rymma allt vi tar med oss. Ryggsäcken är på nått vis vår anonyma tvillingkamrat! Den som stumt och tyst hänger på ryggen bakom en. Hindrar och tynger, samtidigt som den rymmer allt vi är beroende utav.

Oändliga är samtidigt kommentarerna om ryggsäcken...

(full och tung och välpackad)

Samtidigt som vi själva åldras av vandringar och minns, åldras och slits även vår ryggsäck, hur modern och funktionell den ursprungligen lanserades och framställdes som. Ryggsäcken blir bärare av alla våra tidigare vandringar, samtidigt tror man att den ska fortsätta och hålla i all evighet.

Inget håller i evighet, och vi som vandrat ungefär som vi inget annat gjort i vårt liv, vet ju att allt slits ut. Moden, trender kommer och går. En vacker dag kanske ryggsäcken bli oviktig rentav onödig. Kanske kommer den då framstå som ett plågsamt minne ifrån den tid då vandraren skulle plågas och medvetandegöras om sin bräcklighet, likt ‘Frälsaren’ som ju bar sitt kors till sin egen plåga och andras ömkan på sitt ‘Via Dolorosa’.

Att bära tungt är underklass och att bära lätt verkar på nått vis lite överklass. Skulle sherpas finnas här i Sverige, som det gör i Himalaya, skulle säkert många fundera över denna möjlighet. Att köpa sig fri ifrån tyngd, svett, värk och långsamhet och likt en vig gemsbock, studsa och skutta över blockhav och över videbuskar. Ju fortare och ju bättre, liksom som ett lätt Bergsmarathon där vi älvalikt bara, liksom svävande flyter fram genom ett evigt soligt fjällandskap. Denna önskan hägrar! Blir vi inte själv övertygade om detta gör reklamen det åt oss.

Men snigeln känner ju vare sig till reklam eller lättja och snigeln har ju heller inte nämnvärt förändrats under årmiljonerna tänker jag. För inte kan man väl stressa en sådan sangvinisk varelse.

Antagligen är jag själv ungefär som en sådan otidsenlig varelse, ett djur ifrån någon obskyr epok. En mastodont kanske, dömd till undergång och mitt öde blir att både glömmas och gömmas under ett snötäcke, där jag släpar med mig: pocketböcker, kikare, riojaviner, melon och parmaskinka. Jag nappade aldrig på lightweight-trenden, med powercrackers och luftiga softshells.

Jag möter således mina likasinnade grymtande tungpackande vandringssyskon nedtyngda och krumma som troll i videsnår i Sarvesvagge eller runt Kustar, där konversationen mestadels består av svordomar, jämförelser av kroppsskador och allmän apati! Trötta av kilon är vi för trötta för någon spirituell konversation.

"En vacker dag finns nog inte ryggsäcken", tänker jag för ett ögonblick. Men i samma stund kan jag inte låta bli att tänka att jag vare sig skulle erfarit gråsiskor eller gulldrabor om inte ryggsäcken tyngt ned mig till eftertanke och fått mig att stanna upp och vila, stanna upp och se.

För när lättviktspackaren redan är hemma, då sitter jag ju kvar på den mossiga stenen i dalen, i regnet inväntandes mitt öde, försjunken och halvt uppslukad av landskapet.

Sådant är ödet för tungpackaren!

(Övre Sarvesvagge, Juli 2009)

(Vattendelarglaciären i regn, Juli 2009)

En tung ryggsäck är idag ett tecken på obetänksamhet, rent av okunnighet eller ren och skär dumhet. Det kan till och med nästan ses som lite löjeväckande och framförallt omodernt att insistera på kilon och långsamhet som om det tillför vandringen något

Övervikten är ett straff och en självförvållad skuld. En tyngd som är resultat av just övervikt, likt ett slags ‘fetto-freak' ifrån en billig tevekanal. Någon som inte förmår banta. Någon utan insikt.

Och vi, vi tungpackare..Vi hötter med näven och förbannar dessa fåvitska lättvandrare som liksom knott och flugor driver med vinden i luften och svävar förbi i helikoptrar mot Staloloukta. Medan vi själva nedtyngda av kilon, utav korvar med olivmortadella, burkpotatis och trestjärnig Grönstedts konjak svär ve' och förbannelse över dessa, så sjunker vi allt djupare ned till midjan i geggan, i en sumpig myr i Stuor Tata.

Hepp!

(Akka ändå, sedd ifrån norr)