Vandringsdagen har varit lite hård genom den krävande terrängen, så när lägret är iordningställt behöver jag en andhämtningspaus. Lite frid från insekterna skulle inte heller skada.

Jag går upp för den lilla 20 meter höga kulle jag slagit läger bakom. Just när jag når krönet mojnar vinden helt. Märkligt nog försvinner samtidigt alla insekter. Jag snurrar sakta 360 grader och blickar ut över landskapet. Sten, gammeltallar, sjöar, vildmark så långt ögat når, berg i fonden.

Det är tyst, knäpptyst. Jag sätter mig ner mitt på kullen och lyssnar, lyssnar intensivt. Till slut hör jag något, ett dunkande. Dunk-dunk-dunk…, mitt eget hjärta. Tystnad så som den sällan hörs. Jag sitter där 3-4-5 minuter, så, det avlägsna skriet från en lom. Det är så jag ryser i hela kroppen. En vind, sjöarnas yta krusas, grenar rör sig, surret från en insekt, förtrollningen är bruten.

Jag går ner för kullen till lägret, tänder elden, hänger in kaffepannan och slår mig ner. Så, äntligen, när jag sitter där och blickar ut, ser bergets skugga i sjön, fiskens vak, hör det karaktäristiska skriandet från en rovfågel, infinner den sig, känslan av total frid, ro. En känsla jag inte uppnår utan att arbeta för den. Därför vandrar jag, på mitt vis.