Årets Lapland Ultra-äventyr är över och det gick väl inte riktigt som jag hoppats att det skulle göra.

Rent prestationsmässigt så var det väl godkänt i och med att jag ändå tog mig till delmål 2 (63,9km) och när jag avslutade mitt lopp där så kändes det alldeles tillräckligt. Då hade jag haft rygg- och knäsmärtor sedan 38km-kontrollen och tagit smärtstillande och en del energitillsatser och annat smått och gott. Stundtals gick det bra att ignorera smärtan men strax efter att jag passerat 60km så kände jag att det inte var möjligt för mig att nå målet i Adak dvs 100km.

Att i det läget plåga sig vidare för att kanske tvingas bryta någon annanstans kändes verkligen meningslöst och jag ville verkligen inte riskera att förstöra den stundande semestern genom att dra på mig någon typ av svårläkt skada.

Där och då kändes det verkligen som ett otroligt vettigt beslut men nu i efterhand är jag inte helt säker på att det var nödvändigt att bryta just där. Jag hade i och för sig väldigt svårt att gå på grund av mina smärtor men jag tänkte överhuvudtaget aldrig på någon alternativ lösning för att kunna fortsätta.

I och med att mina knä- och ryggsmärtor ökade så blev det allt svårare att hålla en vettig steglängd och till sist stelnade mina muskler så att jag hade svårt att ens få fötterna framåt.

Men hade det gått att göra något åt det? Då såg jag ingen lösning men nu i efterhand så grämer jag mig för att jag inte ens försökte att springa korta stunder. Jag visste i och för sig att min rygg inte klarar av långa löpsträckor men ett par hundra meter bara för att lösa upp benmusklerna borde jag åtminstone provat.

Dessa tankar skulle nog aldrig ha kommit om jag inte återhämtat mig så fort som jag ändå gjorde. När jag gav upp var klockan omkring 06,30 på lördagsmorgonen och jag hade då varit ute i drygt 12 timmar. Måndag morgon dvs ungefär 2 dygn efteråt var musklerna bara lite stramande, inga som helst smärtor i rygg eller knän och endast lite besvär med ett par skavsår. Det, dvs att jag nu mår så pass bra, är egentligen den stora anledningen till att jag börjat fundera på om jag kunnat göra något för att få igång benen istället för att kliva av.

Nåväl, gjort är gjort, och nu har jag blivit en erfarenhet rikare. Riktigt 100 på vad den erfarenheten är har nog inte sjunkit in ännu men det kommer väl så småningom att sjunka in.

Vad jag däremot kan säga är att jag hade ett underbart stöd längs banan, framförallt av en annan utsidare; Beatrice Karjalainen. Hade det inte varit för henne så hade jag nog aldrig tagit mig så långt. Hon peppade mig och höll mig vid gott humör trots mina smärtor. Tack Beatrice! Att Beatrice dessutom tog sig hela vägen i mål gör hennes prestation ännu större med tanke på att hon fick sänka tempot dramatiskt den sista biten innan jag gav upp.

Även ett stort tack till Göran, som gav mig medicin, energigel och energibars så att jag kunde fortsätta efter att ryggsmärtorna började vid 38km.

Men, snart så börjar träningen inför nästa års ultra och då jävlar finns det inget annat alternativ än att ta sig ändå in i mål.

Ha det och jag hoppas innerligt att det blir fler utsidare som hittar till Lapland Ultra för det är ett helt otroligt roligt arrangemang.