Ett par vinternätter uppe i Kilsbergen var planerade denna vecka. Början av veckan var bitande kall, och jag hade hoppats att komma ut då för att min utrustning - och i viss mån jag själv - verkligen skulle få bekänna färg. Ett långväga besök från Heidelberg gjorde dock att jag sköt på skidturen till onsdag-torsdag-fredag. Det visade sig bli ett klokt val eftersom jag fick två helt olika nätter - båda kärva på sitt sätt.

Fågelskådaren/fotografen hämtade mig på eftermiddagen och körde mig till Digerberget vid Pershyttan, strax söder om Nora, där färden startade. Min tanke var att följa Kilsbergsspåret som börjar vid Digerberget och går i stort sett sydlig riktning fram till friluftsanläggningen Ånnaboda.

När jag kom iväg hade temperaturen hunnit sjunka till -13. Jag visste att natt nummer två skulle bli mildare. Därför bestämde jag mig för att sova i vindskydd första natten. Det blir ju lite kallare än att sova i tält - och jag ville ju testa min sovsäck.

Efter 4 km kommer man fram till Lilla Ramsjön. Där finns ett vindskydd som ligger vackert, nära stranden av den lilla sjön.

Utsikt från vindskyddet vid Lilla Ramsjön.

Vindskyddet är litet och inrett med bänkar, vilket gör att man inte får plats så många där. Nu var där ju ingen trängsel...

Utan samtalspartner, utan ved och med en kyla som gjorde det svårt att hålla och bläddra i kvällslektyren, så drog jag definitivt igen dragkedjan redan strax efter sju. Innan jag somnad roade jag mig med att försöka locka till mig någon sparvuggla. Med en enkel visslande ton kan man ibland locka dem till sig. Någon sparvuggla dök inte upp, men uppenbarligen hade jag hittat rätt ton, för en flock småfågel blev mycket upprörda och flög fram och tillbaka ivrigt tjattrande så länge jag höll på.

Tolv timmar senare vaknade jag. Då visade termometern -18 grader. Jag hade inte frusit det minsta under natten i mitt ullunderställ och min fleecemössa. Någon undrar kanske vilken sovsäck jag använder? Det är en Marmot gore-tex som - enligt lappen ska tåla -30. Jag köpte den begagnad här på Utsidan.

Efter drygt 2 km vidare söderut längs Kilsbergsspåret passerar man Ramshyttan, som är en alternativ startpunkt om man vill åka detta spår. Vädret hade nu slagit om. Mycket snabbt blev det molnigt och jag kunde direkt känna hur temperaturen steg.

Ytterligare 3 km längre söderut kommer man fram till vindskyddet vid Stakadammen. Det ligger mycket vackert vid en liten tjärn. När det är barmark leder en lite träspång ut över myrmarken ända fram till kanten av vattnet. En fin badplats.

Detta vindskydd är ett av tre i dessa trakter som är abstinensklassat. De övriga två är Lockhyttan och Rusakulan. Alla dessa tre vindskydd ligger nämligen på max två minuters promenad från parkeringsplats. Det går med andra ord mycket snabbt att ta sig dit vid övermäktig friluftsabstinens.

Vindskyddet vid Stakadammen. Även detta vindskydd är litet och med bänkinredning. Det har en rejäl överbyggnad över spisen.

Vid Stakadammen kan man göra ett vägval. Den östliga -något längre - sträckningen följer en skogsbilväg, medan den västliga - som jag valde - letar sig fram över myrmarker.

Efter drygt 2 km kommer man fram till ett mer genomgripande vägval - Kvarnsjökorset. Om man tar den östliga leden passerar man Blankhult (bortsett från Ånnaboda, den vanligaste startpunkten för skidtur i Kilsbergen) och senare Tomasboda (Bergslagsledens högsta punkt)

Jag fortsatte dock att följa Kilsbergsspåret - den västligare sträckningen. Efter bara drygt 1 km kommer man då fram till Skrikarboda. Det är en lite stuga som hålls öppen ibland på helgerna. Då kan man köpa enkel fika där. Jag blev lite förvånad när det stod en skylt utanför stugan att man var välkommen in.

Nej... jag vågade inte ta risken att känna sådan bekvämlighet som vedvärme.

Bara cirka 100 m från stugan ligger ett litet vindskydd. Även detta vindskydd är inrett med bänkar längs sidorna. Det har en stor överbyggnad över den uppbyggda spisen

Stuga och vindskydd i Skrikarboda. Tiil vänster om stugan finns ett mycket väl tilltaget vedförråd.

Efter bara ytterligare cirka 1 km kommer man fram till ett av Kilsbergens absoluta guldkorn - vindskyddet vid Stora Ryggsjön. Här har jag övernattat många gånger. Denna gång blir det dock bara en fikarast.

Det är ett traditionellt vindskydd med en liten eldstad framför. Nere vid stranden finns ytterligare en eldstad med ett litet vedförråd i närheten. Nu spelar det inte så stor roll om vedförråden är fyllda eller inte. Här är skogen bokstavligen full av ved. Man behöver inte leta länge.

Stora Ryggsjön

Även här kan man göra ett mindre vägval. Antingen åker man rakt över sjön - vilket jag valde - eller också åker man öster om sjön vilket är betydligt mer kuperat. De båda vägvalen möts efter cirka 1 km, strax innan man är framme i Bocksboda.

När jag nästan var framme vid Lisselängen - efter ytterligare cirka 2 km - träffade jag ett pensionärspar som jag samtalade med en stund. De berättade att det skulle komma snö framåt kvällen och att SMHI hade utfärdat klass-1-varning. Det väntades stora mängder blöt snö. Jag bestämde mig då för att ta mig nästan ända fram till Ånnaboda innan jag slog upp mitt tält. Jag föreställde mig nämligen att det skulle bli ganska tungt dagen därpå...

Lisselängen. Här finns två vindskydd av ansenlig storlek. De är emellertid väldigt "öppna" till sin konstruktion. Jag skulle inte välja något av dessa som övernattningsställe om jag inte var tvungen. Regn och blåst kan säkert medföra blöt sovsäck även om man väljer sovplats längst in.

Lisselängen är ett känt "vägskäl" för skidåkare i Kilsbergen. Jag hade ursprungligen tänkt att här välja en östligare väg för att så småningom ta mig ner till Stora Gårdsjön och där leta tältplats. De väderprognoser jag fått reda på gjorde dock att jag valde att fortsätta på min västliga färd längs Kilsbergsspåret.

Drygt 5 km söderut hittade jag min nästa rastplats - Hällsjögrillen. På kartan som finns över skidspår i Kilsbergen är Hällsjögrillen utritad som ett vindskydd. Och ett vindskydd är precis vad det är - inte något annat. Här finns ingen möjlighet att övernatta, utan här finns endast en lång bänk med tak över. Namnet Hällsjögrillen kommer från när här tidigare fanns en uppbyggd grillplats, där någon idrottsförening stod och sålde grillad korv på helgerna för ett antal år sedan

Hällsjögrillen

Från Hällsjögrillen är det bara knappt 3 km till Ånnaboda. Jag började därför mycket snart att leta efter lämplig tältplats. Efter bara några hundra meter lämnade jag skidspåret och hittade snart en fin plats i en liten glänta i skogen utan några stor träd i närheten för att slippa snöras.

Snön var mycket porös, så det tog ett bra tag att trampa till underlaget.

Det hade ju lovats en hel del snö under natten, så pulkan vändes uppochner.

Hemtrevligt och med acceptabel sträckning?

Natten blev lång... mycket lång. Så snart jag satt upp tältet började det att snöa. Mycket! Många gånger under natten - minst tio gånger - skakade jag på tältet och knuffade på tältduken för att få bort snön som tyngde rejält. När jag så småningom bestämde mig för att det var morgon och dags att kliva upp, var det med en viss spänning jag öppnade innertältet...

Mycket snö tyngde ner yttertältet...

... och så här såg ytterdörren ut...

Jag öppnade försiktigt... och in rasade det massor med snö!

Det fanns en del övrigt att önska när det gällde sträckningen...

Men...  trots allt tycker jag att både jag och tält klarade oss godkänt. Jag BORDE givetvis ha gått ut och eftersträckt tältet vid något/några tillfällen, men eftersom jag var ensam i tältet (2 GT) kunde jag ligga diagonalt utan att besväras av påtryckande snö.

Jag hade nu bara drygt 2 km kvar att skida, och det blev garanterat de tyngsta kilometrar jag färdats på skidor. Det hade kommit mist 3 dm blöt och tung snö. Nu fanns inte tillstymmelse till skidspår att följa. Det tog mig nästan 2 timmar att dra/hasa mig fram till Ånnaboda och en välförtjänt hamburgare nedskjöld med en pilsner.

Efter ett par timmars slappande kom Livskamraten och hämtade mig, glad över att inte ha följt med...