Onsdagen den 25 juli vaknade jag och Livskamraten tidigt. Vi hade sovit under Stiboks stup men bestämde oss nu för att packa ihop och vandra mot Kutjaurestugan.
Vi var inte först på plats. Där fanns en hel del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.
Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"
Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.
I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".
17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.
Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom gå tillbaka. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han är 17 år!
Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...
Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!
Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.
Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.
Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?
Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.
Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.
Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.
Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...
Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.
Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.
Positioneringen gäller Allaks topp.
Starkt gjort av er att hjälpa till att leta efter honom. Kan tänka mig att det var en tung stämning som rådde.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter.
.
Det är lite av mysterium över det hela.
Er insats - hur otillräcklig den än kunde kännas - var ju förnämlig. Bra att inte bara tänka på att det behövs hjälp utan också göra det.
Stackars 17 åringen som fick sova själv. Mammahjärtat i mig blöder.
Stackars 19 åringen ensam och säkert rädd på fjället. Lever fortfarande på hoppet om att han ska dyka upp!
/H
Det där med att boka tid uppe i fjällen är läskigt. Det finns så många möjligheter - de flesta helt ofarliga - att missa en tid. Flera gånger har jag och olika vandringskamrater funderat på att starta från olika håll och sedan avsluta tillsammans, men det har fallit på vetskapen om hur ofta ett tidsschema inte håller.
Det gäller att försöka hålla lite distans och agera rationellt, att fokusera på vad man kan göra där och då även om det inte känns som mycket. Varje liten insats har betydelse.
Fjället är stort, människa är liten och bräcklig, ta hand om era medmänniskor efter bästa förmåga.
Vi får hoppas att han återfinns.
När jag skrev i min text att vi kände att "vi borde (måste?)" göra något mer, så var det ändå inget lätt beslut. Vi misstänkte att de så småningom skulle använda sig av hundar om Joey inte dök upp. Vi hade ju varit framme vid tältet och fäst tygstycket. Skulle VÅRA dofter kunna störa om vi nu också begav oss upp på Allak?
Få se om han någonsin kommer att träffas på och om man kan få nån klarhet i hur och varför.
Jag hade ju turen att träffa underbara människor för fem år sedan då jag blivit magsjuk. (Jag tror det var enda gången i hela mitt liv jag varit så dålig i magen)
Kom hem i går från en Sarekvandring som blev avkortad, delvis beroende på att jag ramlat vilket resulterade i nedsatt förmåga att använda vänsterarmen samt en rejäl smäll i vänster bröstkorg. Brukar ju gå själv men den här gången hade jag en granne med. Vädret helt fantastiskt. Vad hade hänt om jag varit ensam och vädret uselt?
Kan ana, men inte helt förstå, hur ni känner det.
Under fredagens vandring blev vi omkörda av motorcykel, helikoptrar hängde ovanför oss och vi mötte polis med hund. I Kutjaure fanns kompisen och jag kramade om och försökte att trösta.
Jag beundrar eran insats - vi hade samma tankar fast på fredag hade sökandet kommit igång och vi kunde inte bidra med mycket. Hemvärn, helikoptrar och polis med hund sökte långt in på natten. Det är så oerhört sorgligt. Så viktigt att trumma in vikten med utrustning och säkerhet. Fjället kräver mycket respekt.
Vår vandring till Sulitjelma gick sedan utan problem och efter sex dagars vandring var vi framme.
Tack för en intressant blogg med många lärorika erfarenheter.
Att fjällen kräver respekt kommer med största sannolikhet att i högre grad finnas med i våra tankar inför kommande turer.
/ Mattias