Året är 2002 i månadsskiftet oktober-november. Av någon outgrundlig anledning var jag ledig hela höstlovsveckan och jag lyckades övertala vandringskompis T att ta ut lite komp. Vi skulle göra en höstvandring i trakten av Anaris och Lunndörren.
Redan i Siljanstrakten började det snöa. Och som det snöade! När vi försiktigt halkade fram längs de sista kilometrarna mot Tossåsen hade snöfallet upphört. Här låg istället gammal snö som tycktes lova skare. Skulle det gå att vandra här?
Framme i Tossåsen var det så mycket snö att det inte fanns någon möjlighet att parkera bilen - utom på tomten till det boningshus som ligger nedanför backen. Vi åkte ner och knackade på. En kvinna öppnade och vi framförde vårt ärende.
- Kom in och prata med maken.
Maken låg utsträckt på en soffa och tittade på TV. Vi upprepade vår förfrågan. Utan att släppa TV-rutan med blicken började han prata.
- Jooo, nog kan det gå för sig. Men vart ska ni då?
Vi berättade.
- Har ni valla skidorna då?
Hmm... njaej... vi hade ju inga skidor...
- Va tusan? Inga skidor? Hur ska ni då ta er fram? Int fan ska ni väl GÅ heller? Neej, det tycker jag inte om. Ni ska veta en sak. Det är dyrt som faan att kalla på fjällräddningen här, för det är JAG som är fjällräddningen!
Vi lovade att inte tillkalla någon fjällräddning och lomade skamsna ut i vinterkylan.
Skaren höll till en början, men snart mjuknade den och vi började pulsa. Vi pulsade och pulsade. Efter en dryg kilometer kom vi fram till en bäck. Jag minns inte hur lång tid det tog oss att komma dit, men det är förmodligen en av de långsammaste kilometrar jag vandrat.
Vi förstod att vi inte skulle orka fram till nästa vattendrag, så vi bestämde oss för att slå upp tältet. Nu uppstod ett nytt problem. Vi hade ju inga tältpinnar som fungerade. Med hjälp av vandringsstavar och lite fjällbjörkar lyckades vi ändå slå upp tältet. Och vi sov gott!
Vädret var strålande på morgonen, och med friskt mod begav vi oss vidare mot Lunndörren. Ibland sjönk vi igenom ända till höften.
Efter någon timme passerade vi ytterligare en bäck, men vi fortsatte vidare. Nu blev det bara värre och värre. Även om vi var mycket envisa båda två, så förstod vi till sist - efter ytterligare en eller ett par kilometer - att vi faktiskt måste vända. Så vi pulsade tillbaka till bäck nummer två och slog upp tältet där.
Nästa dag återvände vi till Tossåsen och bilen efter att ha genomfört mitt livs kortaste fjällvandring - cirka 9 km på tre dagar.
Positioneringen gäller Tossåsen.
