Livskamraten och jag beslöt oss för att ge varandra ett par långfärdsskridskor kommande jul. De var utprovade, inköpta och paketerade för mer än en vecka sedan.
Så slog då vintern till. Buskallt först och sedan snö. Det måste ju finnas kanonisar uppe i Kilsbergen! Vi tog ett gemensamt beslut igår, slet upp julklapparna fyra dagar för tidigt och begav oss iväg på småvägarna förbi Storstenshöjden.
Vi blev något förvånade när vi upptäckte att alla sjöar hade stora bruna fuktfläckar... Håller sådan is? Vi letade och letade, men inte en sjö hade vit, fin is.
Till sist kom vi till en liten vik av Stora Axsjön. Vi klev ur bilen och steg ut på isen. Visst fanns där en del bruna fläckar - och till och med ett par små hål i isen, men den största delen såg - och kändes - skaplig. Speciellt den inre delen.
- Jag VILL verkligen prova! Snart kommer man att ploga upp banor på Hemfjärden och då vill jag inte vara en total novis.
Livkamraten såg mycket tveksam ut.
- Håll dig nära kanten bara så att jag kan nå dig om du plumsar i...
Jag vände tillbaka till bilen för att hämta skridskorna. En upp-och-ner-vänd gammal eka låg halvvägs på land och halvvägs i vattnet. Den utsåg jag till lämplig sittplats för att ta på skridskorna.
Ett steg ut på isen... PLUMS!!! Höger ben åker igenom isen. Brunt, dyigt vatten forsar upp runt benet och givetvis ner i pjäxan.
- Jahapp! Det var den turen!
Gapskratt i bilen hem. Jag blir tvungen att stanna till ett tag för att skratttårarna rinner...
Ispik och isdubbar i nya paket?
Pär
God Jul önskar jag er båda!