Först: Datorn har kraschat vilket gör att delarna i denna vandringsberättelse kommer med en viss oregelbundenhet.

Genom att följa de små sjöarna mellan topparna 1223 och 1300 norrut, kommer man fram till det ultimata området för nedstigning i Gorsavagge. Men då menar jag inte den lättaste platsen att ta sig ner, för den hittar man längre österut, där den föreslagna färdvägen från Abiskojaure till Gorsavagge är utritad på kartan. Nej, det jag pratar om är det vackraste området.

Först öppnar sig dalgången österut... 

(Gorsavaggestugan syns tv.)

...och när man sänkt sig ner ett par hundra meter så öppnar den sig västerut...

Detta är den vackraste plats jag känner till. Att stå uppe på Darfalcorru och blicka ut över Kebnekaisemassivet är kanske mer dramatiskt och utsikten från Skierfe är... ovanlig och mäktig, men ingen plats jag känner till är mer inbjudande än just denna.

Man siktar ner mot stugan, men får vara beredd på att man tvingas svänga längre västerut då och då.

Ingenstans i den svenska fjällvärlden finns ett halare vad än det vid Gorsavaggestugan. Det är varken djupt eller strömt, men fyllt av stenar med såphalt glaciärslam.

Vi slog läger bara ett par hundra meter väster om stugan. Bilden gör sannerligen inte platsen rättvisa.

Vi vaknade i solgass. Inte bra. Vi skulle vandra längst in i Gorsavaggi och sedan höja oss 600 meter precis väster om Guoblacorru. Under den stigningen har man oftast inte tillgång till vare sig vatten eller skugga. Jokken ligger svåråtkomlig nere i en ravin.

Bajimus Gorsajavri i bakgrunden

När man kommit en bit upp i slänten öppnar sig Gorsajökeln med dess hajtänder.

De allra sista höjdmetrarna är besvärligast, men när man väl kommer upp blir man rikligt belönad. Den namnlösa sjön - ofta delvis istäckt - och den vackra jokken som rinner över och runt härliga stenhällar, inbjuder till lunchpaus och kanske ett bad. Man är VARM när man kommer upp.

Efter lunch var det dags att söka sig mot Gearggevaggi (i fortsättningen Kärkevagge). På min första vandring i dessa trakter slumpade det sig så att jag gjorde ett vägval som ledde mig fram till vad som måste vara en av de häftigaste platserna för att titta ner i Kärkevagge. Om man lyckas välja "den rätta vägen" så kommer man fram till en fyrkantig sten - cirka en kubikmeter stor. Precis bakom den börjar sydbranten ner i vaggen. Utsikten kommer mycket plötsligt och man blir helt förstummad av allt det vackra och storslagna.

Flera gånger sedan dess har jag letat efter samma väg utan att finna den... förrän nu! Nyckeln ligger i att hålla höjd. Det är lockande att ta närmaste vägen till vaggen, men då kommer utsikten sakta krypande närmare och man hinner vänja sig. Om man istället tar en lite omväg och försöker hålla 1320-metersnivån mot VSV så väntar en fantastisk överraskning.

Här planerar Fotografen och Skribenten nedfärden. De står strax till höger om den sten man ska sikta mot. Detta blogginläggs positionering gäller den ungefärliga platsen för stenen.

På min första vandring i dessa fjäll hade jag bestämt mig för att ta mig ner i Kärkevagge. Det lyckades, men blev den mest dramatiska upplevelsen jag haft i de svenska fjällen. Ni kan läsa om den nedstigningen här.

Ända sedan dess har jag varit fast besluten att göra nedstigningen igen - men på ett säkert sätt. Vid tre tillfällen har jag stått på kanten och funderat över om jag skulle ta mig ner, men samtliga gånger har vädret satt käppar i hjulet. Detta är inget man ger sig på i dimma eller regnväder.

Men i år fanns inga hinder - och vi lyckades.

Nyckeln till framgång är att man gör nedstigningen i två långa etapper. Den första delen handlar om att gå på skrå på sjöns östra sida, från vaggens sydöstra spets ner mot den bergsknalle som finns rakt norr om sjöns nordöstra spets. Hör börjar del två i och med att man gör "helt om" och sänker sig vidare söderut.

Bergsknallen syns tydligt på kartan. På bilden nedan syns den snett upp till höger om sjöns högra vik.

På bilden nedan syns bergsknallen i bildens högerkant. När man sänker sig ner mot knallen ska man inte sikta på dess topp utan på basen. På bilden nedan ser man tydligt det grönområde som man sickar och sackar sig igenom ner till sjön.

När man har tagit på sig ryggsäcken och är i färd med att starta nedstigningen så ser det ut som om man får svårigheter på en gång. Till höger syns nämligen en mycket stenig ravin. Den innebär dock inga stora problem om man bara håller ordentlig höjd. Man ska vara så långt från kanten att man inte ser sjön.

När man sänkt sig så här långt ska man sikta rakt mot bergknallens bas. "Rakt mot" innebär dock inte att man slipper sick-sackande.

MÅNGA människor vandrar in i Kärkevagge på någon av de båda stigarna norrifrån. Relativt få står nog och tittar ner i vaggen från sydost. Ännu färre är givetvis de som dessutom få njuta av att befinna sig "in beteween". Att det var väl värt de trötta knäna var såväl Skribenten som Fotografen överens om. Utsikten och nedstigningen ner i Kärkevagge var denna vandrings höjdpunkt.

Nere i dalgången valde vi snart att lämna stigen och söka oss ner till jokken. Den följde vi till strax norr om forskningsstationen, där vi slog upp vårt tält.

Vädrets makter hade varit med oss - igen.

Positioneringen gäller den ungefärliga platsen för den perfekta utsiktplatsen.