(Men rör på dig för i helvete.)
Det gjorde han... nästan inte. Det blev omedelbart uppenbart att Skribenten (Martin) hade mycket ont och det var koncentrerat till höger axel. Han låg konstigt med huvudet i ganska brant utförslut, men han vägrade först att låta oss röra honom. Till slut lyckades vi föra in ett liggunderlag under större delen av hans kropp. Vi bad honom att läggga så stor tyngd som möjligt på liggunderlaget och snurrade honom sedan mycket försiktigt så att han hade ett bättre kroppsläge.
Men vad hade hänt? Med fingrarna kände jag längs nyckelbenet. Det fick jag göra utan att det verkade påverka honom. Det kändes helt. Alltså var det troligen fråga om att axeln hoppat ur led.
Vi befann oss ju längs Kungsleden, så vi misstänkte att det förr eller senare skulle komma någon förbi. Tänk så fel vi hade! Tur att vi inte satte oss ner och väntade.
Ornitologen (Magnus) var utan tvekan den med bäst kondition. Han fick ge sig iväg ner till Abiskojaurestugan, dit vi uppskattade att det var 4 km. Det skulle förmodligen ta honom betydligt mindre än en timme. Hur lång tid skulle det sedan ta innan hjälpen kom? Minst en timme till? Man hinner tänka mycket under den tiden...
Jag minns inte riktigt vad klockan var när olyckan hände, kanske två på eftermiddagen. Sedan Magnus gett sig iväg hände inte mycket på en lång stund. Det som sedan hände var att Martin började frysa.
Det var nästan bra. Det gav oss möjlighet att göra något. Vi byggde vindskydd av ryggsäckarna och lade våra varmaste kläder över honom. När kylan tilltog letade fram våra dunsäckar för att täcka över honom. Och så gav vi honom att dricka.
När första timmen hade gått tänkte vi att nu måste Magnus ha kallat på hjälp. Sedan gick det en timme till utan att något hände.
Men... tänk om det hänt Magnus något på vägen? Neej, han är en klok och försiktig person... eller?
Ytterligare en halvtimme gick. Då började det skymma... och bli ännu kallare.
Vi hade tillgång till två vindsäckar. Den ena bredde vi ut över Martin och den andra kröp vi själva in i. Alla våra varmaste kläder hade vi ju använt till ett första lager över olycksfågeln.
Så plötsligt - i tystnaden - hör jag ett avlägset ljud. En snöskoter. Ljudet hörs ett litet tag sedan dör det ut. Femton minuter senare hör jag det igen, men även denna gång dör ljudet bort. Livskamraten hör inget. Har jag fått hjärnspöken?
Vad gör vi om ingen kommer? Vi hade ju pulkan. Skulle det gå att baxa upp sonen på den? Nej, det slog vi genast ur hågen. Vi hade mat. Han frös inte. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Det måste ju komma någon så småningom!
Så hör jag skoterljud igen. Det kommer nerifrån och jag tycker att det blir starkare. Så plötsligt ökar ljudet kraftigt. Det kommer uppifån backen! En skoter med tre slädar på släp. Två personer sitter påbyltade i den ena släden.
Jag hoppar upp och viftar frenetiskt, men skoterföraren vinkar bara tillbaka och svänger undan för att fortsätta nerför backen. Då hoppar jag ut rakt framför honom och får stopp på ekipaget.
Jag berättar vad som hänt - att vi hoppas på hjälp från fjällräddningen - och...
- Ja, jag tyckte väl att jag såg två skotrar på väg hit nere i backen, sa skoterföraren, och i samma stund dyker de upp, två fjällräddare som med stort lugn och vana händer tar reda på vad som hänt och gör en första undersökning av skadan.
Jag vet inte riktigt hur de bar sig åt, men de lyckades få Martin att sätta sig upp och de fixerade hans arm utan att han stönade allt för mycket. Han och Livskamraten satte sig i släden. En av dem berättade att han trodde att axeln hoppat ur led, men inte framåt - som är det vanliga - utan bakåt. Betydligt mer komplicerat.
All utrustning surrades på släden till dena andra skotern och jag fick äntra "bönpallen".
I mitt bakhuvud surrade en fråga: Vad hade hänt med Magnus? Jag hade trott att han skulle komma tillbaka.
Nu bar det iväg till Abisko turiststation. På vägen plockade vi upp son nummer två i Abiskojaure. Och han var ilsk! Han hade ringt 112 och bett att få bli kopplad till fjällräddningen, men blev kopplad till polisen i Gällivare. Han fick förklaringen att det var så det gick till. När han berättade att han hade e bror som låg skadad i Keronbacken fick han frågan: I vilken slalombacke sa du?
Så småningom hade han fått fram sitt meddelande. Då sa de åt honom att stanna vid telefonen för de skulle ringa tillbaks.
Sedan gick timmarna. Ingen ringde. Han höll på att gå upp i atomer för han ville ju åka upp till sin bror, men vågade inte eftersom han blivit tillsagd att vänta vid telefonen.
Och så kom skotrarna...
Magnus berättade också att det kommit ett par skotrar från Unna Allaks, så jag hade inte haft hjärnspöken ändå...
Vid turiststationen i Abisko hämtades Martin av en taxi. Livskamraten följde med - till Kiruna. Där blev de inte kvar länge. Ganska snart transporterades han vidare till Gällivare. Han drogades och uppmanades att försöka sova. Det skulle dröja ett tag innan han kunde röntgas.
Livskamraten återvände till oss i Abisko och vi förberedde oss att lämna turiststationen dagen därpå. (Jag vill i detta sammanhang tacka personalen i Abisko - både de i butiken och de i receptionen för perfekt bemötande och service när ni fick reda på vår situation.)
Jag minns inte riktigt i vilken ordning saker hände. Jag vet att vi fick ett SMS från Martin där han berättar att de röntgat axeln och "gjort ett försök" som inte hade resulterat i något positivt. Han skulle få flygtransport till S:t Görans sjukhus i Stockholm dagen därpå.
Det är i sådana här situationer som man verkligen gläds över att leva i ett högskatteland. Flygtransporten kostade nämligen 20 000 kronor i timmen.
Dagen därpå tog vi nattåget tillbaka till Örebro.SMS-kontakten fortsatte. De hade röntgat honom i Stockholm och då visade det sig att ledkulan på överarmen hade gått helt av och låg vid sidan av armen... En mycket komplicerad skada.
Nästa dag spikades armen ihop. Det kommer att dröja ganska lång tid innan man vet om operationen har lyckats. Eftersom ledkulan var helt av finns inga blodkärl kvar som kan påskynda läkningen.
Dagen därpå åkte vi till Stockholm...
...och där får väl denna berättelse sluta.
Martin träffar sjukgymnast och tillfrisknar (nåja) så sakteliga. Han är sjukskriven i första hand till mitten av maj.
Ja, detta var ju en dramatisk historia. Någon lärdom kommer vi alla att dra av den... så småningom. Trots all oro, trots all smärta så kände jag - utan att riktigt kunna erkänna det - redan från början ett visst mått av glädje. Det var bara armen. Det var inte nacken.
Positionedringen gäller den ungefärliga platsen för olyckan.
En av våra söner skadar sig jämt. Var vi än är. Är det inte en bruten tumme så är det ett bett från något mystiskt djur som gör att hela benet blir som en ballong. Ja listan kan göras lång.
Lider med er när jag läser. Förstår er oro innan skorern dök upp. Kan riktigt känna glädjen när det äntligen kom en skoter!
Hoppas han mår bättre snart och att armen blir helt återställd!
Vilken present!!
/H
Svaret är i stort sett lika enkelt som självklart: Det händer inte där. Inte den typen av olycka. Inte med mig i varje fall. Jag är alldeles för rädd om min och mina medvandrares hälsa för att riskera något.
Men det är klart... en annan typ av högst oväntad olycka kan ju alltid ske.
Och skulle det ske så är ju åtgärderna självskrivna, eller?
+ Se till att den skadade är varm och torr.
+ Se till att han/hon har tillgång till vätska (gärna varm) och något att äta.
+ Sätt upp något som syns, helst en uppriggad vindsäck över den skadade.
+ Ge dig iväg efter hjälp, men ta det lugnt. Det värsta som kan hända är att du också skadar dig.
Hm.. just nu ljuder Daniel Norgrens väna röst från Spotify. Han sjunger och spelar låten Get the moon up, och texten lyder bl a Brake a leg and have some fun...
God tur!
Att du delat upp berättelsen i flera avsnitt stör mig inte i och med att avsnitten kommit i tät följd.
När det gäller avslutningen säger jag bara: Fy tusan vad otäckt!
Hoppas verkligen att Martin återhämtar sig snabbt och utan allvarliga men.
Del 2 är så klart från olyckan o framåt. Jag drog pulkan denna dag o körde iom det med stighudar, det gjorde att jag hela tiden hamnade ganska långt efter i nedförsbackarna. Jag stod på toppen utav backen när Martin slog omkull, och har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Vet inte hur jag kom ned för backen om jag ska vara ärlig, vet bara att jag kom först på något märkligt sätt. Eller en sak till minns jag, någon gång mitt i backen så såg jag att han rörde sig o det var en enorm lättnad. Väl framme så bad han mig ta av hans ryggsäck, lyckades med fumliga fingrar göra detta och dessutom lyfta upp honom en liten aning så att hans huvud inte låg rakt ned i slänten. Som står i texten ovan så drog jag ganska snart iväg mot Abiskojaure för att kalla på hjälp, i stressen så tog jag aldrig av stighudarna, vilket jag förbannade flera gånger på vägen. Funderade vid åtskilliga tillfällen på att stanna å slänga dom åt he*vete. Men dom fick förbli på då jag inte ville ödsla någon tid, o då jag dessutom är total nybörjare på skidor var jag inte säker på om det skulle gå snabbare utan. Sedan hände inte så mycket mer för mig denna dag än att jag blev förbannad på polisen som står i texten ovan. Såhär i efterhand så tror jag mycket av min rädsla kom ut just som ilska och frustration. Frustration över att känna att jag inte kunde göra någonting för att meddela min familj att jag kallat på hjälp och rädsla för jag faktiskt inte visste hur det var med min bror. Och slutligen vill jag bara ge ett stort jävla ris till polisen som ber mig vänta vid telefonen för att dom ska återkomma och sedan struntar i att göra detta! Sedan kan även alla inom sjukvården o räddningstjänsten få en stor ros=)
Slutligen tack för din lyckönskan. Den värmer.
Det är lite märkligt att läsa hur andra upplevde det och blir lite svettig i pannan av att ta del av det. Kan tänka mig att det för övriga i familjen var det på ett sätt mer omtumlande, än för mig. Mitt fokus var mest att ligga still och hitta en ställning som inte gjorde så förbaskat ont. Att vara på fjället, hyfsat isolerade, adderar så klart en lite annan magnitud till det hela. Man hinner tänka mycket under de timmarna som gick.
Det dröjde hela nio timmar innan jag fick något smärtstillande, vilket var på sjukhus nummer två. Sen tog det faktiskt tre dagar innan det åtgärdades (på sjukhus nummer tre). Kroppen anpassar sig på något märkligt sätt, när smärtan är konstant.
Jag har en bra familj, men det visste jag ju redan om! De var duktiga och samlade (hyfsat) och lyssnade på mina önskemål. :)
Fler skidturer kommer det bli i alla fall, det är ett som är säkert. Har ingen aning om hur användbar axeln blir igen, men ska vara duktig med min rehabilitering. Vintern i fjällen är verkligen någonting helt annorlunda från sommaren. Tror inte jag vill vara utan någon av dem.
Ni fick vänta länge på fjällräddningen. När vi väntade på bussen för att åka från Vålådalen efter vår skidtur, pratade vi fjällräddning med en person som var väl insatt i hur de arbetar. De ger sig inte ut, hals över huvud, utan inväntar varann och samordnar noga, det verkar ta en god stund innan de är iväg. Men de måste ju tänka på sin egen säkerhet också, om det är oväder, så det inte blir ännu fler som är nödställda på fjället. Men jag kan förstå att det var en orolig och stundtals irriterad väntan.
Detta besked firade han med att stå på händer...
...sa han i alla fall... :-)
Trenden med soloturer tål att omvärdera.
Jag håller på att sammanställa dessa sex blogginlägg till en artikel. Det kan kanske vara bra med en liten varning/påminnelse inför den stundande vintersäsongen...