Det började inte som jag tänkt... Jag kände mig lite smått missnöjd i de första ganska lätta backarna söderut från Katterjåkks station. Tanken var ju att vi skulle ta oss över bron över Gatterjohka och sedan in i Vassivagge, men på vägen upp mot bron tänkte jag mer och mer på vad vi i så fall skulle missa: De fantastiska tältplatserna vid sydöstra stranden av Gatterjavri! Skulle jag inte låta Sönerna njuta av dem? Jag har ju tältat där VARJE Abiskovandring... Dimmorna och ljuset brukar vara magsiskt där.

Och så blev det även denna gång...

 På kvällen...

...och på morgonen...

Jag kommer ofta att tänka på Rembrandt - ljusets mästare - när jag gör mina fåfänga försök att fånga ljuset med min digitalkamera. Hur skulle han ha skildrat det jag ser?

På morgonen bildades en dimma över den bortre änden av sjön. Den skulle komma att växa till sig ganska rejält under dagen, men utan att störa oss. Vi hade den enbart som en vacker fond, vilket syns på ett av fotona nedan.

Leden mot Unna Allakas går i princip rakt söderut. Sedan jag vandrade här första gången - 2004 - har leden dragits om en knapp kilometer precis söder om Gatterjavri. Leden gick tidigare alldeles intill jokken (Dossagemjohka?) och ansågs för farlig. Det som fick STF att slutligen ändra på rutten lär ha varit att en kvinna halkat på klipporna och slagit ihjäl sig i fallet ner mot jokken.

Numera är den nya leden MYCKET tydligt skyltad och rödmålade rösen lyser som veritabla stopptecken. Men...

...man missar en mycket vacker - och spännande - del av leden. Om man känner sig någorlunda vig och smidig så rekommenderar jag - trots allt - att man istället följer vinterleden rakt fram mot jokken. "Vägskälet" är mycket tydligt när man kommer norrifrån.

Den gamla leden styr vandraren fram till gränsen mot Norge och följer den sedan ett par kilometer söderut.

Stigen leder upp på - och över - en bergskam och slingrar sig sedan högt över den brusande jokken. Det är mycket mäktigt.

På ett par ställen får man använda händerna för att ta sig över några passager med lite stenskravel och alldeles på slutet - innan man stöter på den rekommenderade leden igen - får man balansera några meter på denna smala klipphylla ovanför vattnet.

Ungefär en kilometer längre söderut ser vi något ovanligt...

Ett par slitna kängor står prydligt uppställda på en sten. Det finns ett tydligt inslag av déja vù övber bilden. Den är SÅ välbekant. Det tar inte lång tid innan jag vet vad de påminner om...

...nämligen van Goghs tavla...

Vi hade inte mött någon och inte upptäckte vi någon i närheten. Det kan inte vara speciellt vanligt att tappa bort kängorna på en fjälltur...

Vattenståndet tycktes vara lägre än tidigare år och en del jokkfåror var torra. Jag trodde därför att vi torrskodda skulle kunna kliva över jokken från Hoiganvaggi. Men - som vanligt - blev det en lätt vadning.

Jag är sannerligen ingen expert på fjälleder, men jag skulle ändå gissa att leden ner till Unna Allakas bitvis måste betraktas som tämligen ansträngande. På kartan ser den ganska lätt ut, men här finns många backar att ta sig upp för. Jag tror också att den är en av de vackrare lederna vi har. Vyerna är kanske inte så storslagna, men själva berggrunden har något som gör att man direkt känner igen en bild som är tagen i dessa trakter. Någon har i sagt att den ger ett bohuslänskt intryck. Sant.

Dimmorna över Gatterjavri har vuxit till sig och fyller nu stora delar av dalgången bakom oss.

Ett känt problem längs denna sträcka är vadet över Valfojåkka. På de äldre fjällkartorna finns tre vadplatser utritade, men på den senaste är det nedre vadet - det sydligaste - borttaget. Jag förstår varför. När jag vandrade här första gången valde jag och Vandrarkompis T först det nedre vadet. Bottnen är slät och fin, men vattnet strömmar ganska starkt och precis nedströms faller jokken gansk brant ner i sjön. Vi gick ut en liten bit, men valde att avbryta. Ett snedsteg där hade kunnat få fatala följder...

Jag har istället - alla tre gångerna jag passerat - valt det mellersta vadet. Inte heller det är är helt lätt. De första tre fjärdedelarna är inga problem, men sedan blir vadet lite djupare och där finns en del stora stenar. Det svåraste är faktiskt att ta sig upp. Man kommer fram till en ganska brant lutande klippa som kan vara knepig att komma upp på. I år var som sagt vattenståndet lägre än vanligt och det var bara att kliva över. Förra året däremot tog vadet mycket lång tid. Dels var det högre vattenstånd och dels var det gassande solsken, vilket gjorde att vattenytan reflekterade så mycket glitter att det inte fanns en möjlighet att se hur bottnen såg ut. Jag hamnade hela tiden för djupt. Det är nog ett av de kyligare vaden jag minns...

Det nordligaste alternativet har jag alltså aldrig provat.

Här har vi redan kommit över vadet och den något branta klippan finns tyvärr inte hellert på bild.

Vi följde sedan leden till raststugan där vi lämnade den för att följa vattendraget österut till den första av de "sjöar" som syns på kartan. I själva verket är det inte fråga om några sjöar. Det är bara jokken som brer ut sig. Vi vadade åter över jokken och slog upp vårt tält på andra sidan.

Någon kanske undrar varför vi först vadar jokken - via ett erkänt besvärligt vad - för att sedan vada över den igen ett par kilometer senare? Svaret är att stranden på andra sidan sjön inte inbjuder till vandring. Rasmassor sluttar ganska brant ner i vattnet.

En underbar tältplats vid den lilla "sjön".

Positioneringen gäller övernattning nummer 2.