Så här avslutades mitt förra blogginlägg:
Nu var det emellertid fråga om skotertransport. Med facit i hand skulle det visa sig att den här delen av Sarekturen blev den mest dramatiska - läskigt dramatisk faktiskt...
Jag har haft ågren för hur jag ska presentera starten på vår Sarektur. Det var en smått fantastisk start som vi båda skrattade högt och hjärtligt åt i flera dagar - även om det inte var så väldans roligt när det hände. Eller... det var det ju!
Jag kan inte komma på något bättre sätt än att berätta rakt upp och ner hur det faktiskt var...
När vi klev av bussen strax innan Ritsem fjällstation visade det sig att det var ytterligare fyra personer som bokat skotertransport med Alexander. Det dröjde inte lång stund innan han kom vandrande längs vägen i det blaskiga snöandet. Efter lite diskussioner sa Alexander:
- Jag kan ta er allihop - om ni tolkar.
Jag opponerade mig direkt. Jag vill INTE tolka. Det är ju för tusan en hel mil över sjön till Akkastugan och sedan skulle vi ju vidare ända till Kutjaure - ytterligare en mil. I dessa sammanhang kände jag mig plötsligt som en gammal man. Jag föreslog därför att han skulle transportera de andra först. Jag och Anders hade ändå en del ompackningsbestyr att ombesörja. Han lovade att vara tillbaka om ungefär en och en halv timme.
Slutligt packande
Vi tog oss sedan upp till fjällstationen. Där samtalade vi med några fransmän som berättade att snön var mycket förrädisk. Man trampade igenom ideligen. Det hade varit varmt och regn i nästan en vecka.
När den stipulerade tiden närmade sig sitt slut drog vi oss ner mot vattnet. Det dröjde lite längre än planerat innan Alexander kom tillbaka. Han var då tvungen att ta sig hem för att hämta torra handskar, så det dröjde ett tag.
Alexander assisteras av sin hustru
Men så var det ändå dags till slut. Då släppte han bomben:
- Det är så mycket vatten på isen att ni måste tolka den första biten. Om ni sitter på kälkarna orkar inte skotern. Jag vill inte att den ska dö mitt i vattnet, så jag kommer att gasa som sjutton genom vattnet.
Pulka och ryggsäck spändes fast på den bakre kälken. Den främre kälken gick tom. Där skulle vi sitta... senare...
Efter den bakre kälkern släpade två snören med en ögla i änden - 4 respektive 7 meter långa. Alla som har tolkat vet att det går lättare kmed lång lina. Man har då lättare att parera eventuella hinder som dyker upp. Jag fick 4 meters-linan...
Så började färden. Vi sticker in stavarna i öglan. Alexander var bussig nog att köra ganska långsamt i början. Snart kändes det ganska säkert och jag trodde nog att det här skulle fungera. Efter hand ökades farten. Ännu inget vatten...
Plötsligt dyker det upp ett rejält gupp på isen och Alexander bromsar ganska hårt... men det gör ju inte vi... I ganska hög fart närmar vi oss skotern. Snart kommer vi att passera den. Jag gör mig beredd att ropa till Alexander så att han är medveten om vår situatuion. DÅ - full gas!
Jag ropar förgäves. I ett desperat försök att klara balansen böjer jag armarna för att klara det kommande rycket... Det hjälpte inte. Med ett kraftigt ryck ligger vi båda i snön.
Alexander märker förstås att tyngden minskat och stannar för att vi ska kunna placera oss på nytt.
- Nu kommer snart vattnet. Då gasar jag.
Och det gjorde han... Först kom slaskig snö. Sedan blev det allt mer vatten och mindre snö. Och det gick fort... vansinnigt fort. I början var jag helt säker på att detta kommer att gå alldeles åt h-e, men efter ett tag upptäckte jag att det ändå gick rätt bra om jag bara såg till att skidspetsarna stack upp ovanför ytan. Ett tag hann jag faktiskt njuta. Kvällen var ljummen och just för tillfället var det ingen nederbörd. Jackans dragkedja var nerdragen en bit och jag njöt av svalkan. Då vänder sig Alexander om:
- Nu är vi snart ute ur vattnet!
Jag är inte helt säker på vad som hände sedan. Jag TROR att jag såg skotern hoppa till. Sedan känner jag att jag flyger genom luften och förstår vad som är på väg att hända.
Kylan kommer som en chock. Först efter ett tag känner jag vätan. Jag tror att jag fick en kallsup. Sakta reser jag mig upp. Jag står i ankeldjupt vatten. I den öppna halslinningen har det trängt in slaskvatten så att hela framsidan av kroppen är sjöblöt. Det har faktiskt trängt in en del ner i byxorna också. När jag vänder mig om ser jag Anders resa sig upp med ett milt sagt förvånat ansiktsuttryck. Jag ser att han pratar med mig men förstår inte varför jag hör så dåligt. Han pekar på mig och... skrattar? Det visar sig att hela min jackhuva är fylld med slask - ända in i öronen. Anders har klarat sig bättre. Han hade jackan stängd och huvan åtdragen.
Alexander står och väntar på andra sidan vattnet. Jag känner mig handfallen. Vad gör man nu? Min ena stav är böjd i nästan 90 grader...
Min skidutrustning surras fast på den främre kälken
Men vad gör jag? Ler jag verkligen?
Jag minns inte riktigt hur samtalet förflöt där på isen. Jag fick hur som helst sitta upp på skotern bakom Alexander och Anders fick order om att sitta gränsle över pulkan och hålla sig fast i spännbandet. Ni ska veta att Anders är en ganska reslig person. Det såg inte helt bekvämt ut... och inte helt säkert.
Transporten till Kutjaure var nu helt ute ur bilden. Jag måste till Akka-stugan för att torka.
- Det är en halvtimme kvar, sa Alexander och gasade.
Då och då under den fortsatta färden vände jag mig om och tittade på Anders. Han såg minst sagt dråplig ut. Jag önskar att jag haft möjlighet att filma honom. Han såg verkligen ut att vara på rodeo. Hur han klarade att hålla sig kvar är för mig obegripligt. Det måste ha varit med skräckens hjälp.
Akkastugan
På kvällen när vi mer eller mindre hysteriskt skrattade åt dagens upplevelser sa Anders att
- Det här är det livsfarligaste jag någonsin gjort.
Samtliga bilder: Anders Onerup.
Positioneringen gäller Akkastugan.
Skönt att höra att det bättrade sig. Ser fram mot den mera normala fortsättningen.