Om man känner för att "dra sig undan allting" och ge sig så långt bort från det urbana livet man kan i komma så är det bästa sättet inte att på måfå dra iväg mot horisonten. Det finns ett bättre sätt. Jag tänker då på den s k otillgänglighetspolen, numera ofta kallad otillgänglighetspunkten.  Det är alltså den plats i landet där man befinner sig så långt som möjligt från farbara vägar (i Sverige eller Norge). Se röda markeringen på kartan nedan, vilket ger den senaste angivelsen av punkten. Läget kan ju förändras om det öppnas/stängs någon ny väg i fjällvärlden.

Denna punkt introducerades av Claes Grundsten och har diskuterats grundligt här på Utsidan i bland annat denna tråd (se främst #19-45, 50):

Sveriges otillgängligaste plats?

Jag måste säga att denna plats har en alldeles särskild lockelse på mig och därför har jag och en god vän planerat att ta oss dit denna sommar.

Start i väster

Området ligger i gränslandet mellan Padjelanta och Sarek, och vi har tänkt starta vår vandring i Staloluokta. Det innebär att jag kommer att göra  ytterligare en erfarenhet jag hittills skjutit upp: helikoptertransport.

Jag är inte så förtjust över att det flygs mycket i vår nationalparker och föredrar att gå även om det kan ta flera dagar extra. Att bara dimpa ner i naturen från ovan gör ju att man går miste om den gradvisa tillvänjning som en fotvandring ger. Men någon gång skulle det vara intressant att uppleva en flygning, och nu passar det bra. 

Från Staloluokta har vi tänkt följa den gamla stigen mot Arasluokta, den som går öster om Stuor Dijdder istället för väster om. Vid detta bergs sydsluttning lämnar vi leden och går rakt österut, med sikte på den avlånga sjön Álájávrre.

Hemma i min hylla har jag boken Padjelanta och andra lappländska ödemarker av Svante Lundgren (1964). Det har varit underhållande att läsa vad han skriver om områdena kring denna sjö. Han berättar bland annat om en vandring ha gjorde från Arasluokta till Álájávrre. Han hade fått rådet att hela tiden följa renstängset som är utritat på kartan. Om detta skriver han: "Men rådgivarna hade antagligen aldrig själva följt stängslet eller också var de rädda, att vi skulle gå vilse om vi lämnade det. Alltnog: vi hamnar i mycket besvärliga och kilometerlånga myrar, där stövelskaften ibland med näppe nöd bottnar och där vi på de värsta ställena får till hälften gå armgång i stängslet för att minska fottrycket."

De sankområden han beskrev måste vara de som finns utritade på vår fjällkarta, men vi kommer undvika dem genom att gå söder om dem.

Norr eller söder om Álájávrre?

Vi hinner i allra bästa fall fram till sjöns västände den första vandringsdagen (som ju på grund av buss och flyg bara blir halv), om vädret är bra och vi känner oss i god form. Därefter gäller det att ha bestämt sig för om vi ska gå norr eller söder om sjön.

Att gå söder om innebär att man kommer förbi en annan sjö, Rissájávrre (knappt synlig i nedre vänstra hörnet på min karta), vid vars sydöstra ände Otillgänglighetspunkten låg enligt den gamla beräkningen av Grundsten.

Nackdelen med denna väg är att man får ett par, tre vad som i värsta fall kan vara djupa. Så det lutar nog mer åt att vi går norr om Álájávrre. Enligt kartan slipper man då alla potentiellt djupa vad om man ska vidare till Miellädno och Álggajávrre.

Känslan av otillgänglighet

Tjusningen med Otillgänglighetspunkten är nog att man vet att detta är så långt bort från alla vägar man kan komma i vårt land, vilket kan få symbolisera det maximala avståndet från allt som är urbant: hus, affärer, serviceinrättningar, nöjesliv, träffpunkter och så vidare. Jag tänker mig att denna vetskap i sin tur framkallar fler känslor. Exempelvis känslan av att vara långt borta från "allt som händer". Totalt ute ur fokus. Bara omgiven av ödslighet.  

Otillgänglighetspunkten är verkligen inte stället för den som vill visa upp sig och vara i centrum. Det är bokstavligen den plats där man drar sig undan från världen. Jag gör det dock inte som verklighetsflykt, utan som ett sätt att få nya perspektiv på tillvaron. Och det gör säkert också de andra som gör sig besväret att ta sig hit. 

Man får hoppas att det inte blir rusning, för då försvinner själva poängen med besöket. Ändå är den en plats som är värd att göra reklam för. Ganska motsägelsefullt, faktiskt.