De transporter som exempelvis Axel Hamberg gjorde under sina forskningsinsatser i Sarek kan vi idag knappt föreställa oss. De meteorografer han satte upp var inga lätta pjäser och det skulle dessutom byggas ett skyddande hus omkring dem. Vidare byggde han fem forskningshyddor med över två ton material per styck, vilket forslades med bl a tåg, hästsläde och ren. Naturligtvis gjorde han inte allt fysiskt jobb själv, men bara att skaffa fram medhjälpare eller renar kunde ibland innebära långa förflyttningar.
Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.
I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.
Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!
Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.
När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).
Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning
Etiketter:
Länkar:
Januari, Maj, Juni
2022:
Februari, Mars, Juni, Augusti, September, December
2021:
Januari, Februari, Mars, April
2020:
Mars, December
2019:
Februari, April, Maj, Oktober, November
2018:
Februari, April, Juli, Oktober, December
2017:
Januari, Februari, Mars, April, Juni, September, December
2016:
Januari, Mars, Maj, Juli, Augusti, September
2015:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober, December
2014:
Januari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November
2013:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Oktober, November, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2010:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2009:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2008:
September, Oktober, November, December
Tåget från fjällen - ett alldeles eget äventyr
När jag läst om äldre tiders fjällturer har jag ofta imponerats av hur mycket tid och besvär deltagarna var tvungna att lägga ner på själva transporten till fjällvärlden. Vi behöver inte backa tillbaka till Linné för att se vilka strapatser som måste övervinnas. På 1800-talet krävde en färd till exempelvis Kvikkjokk ångbåtstransport över sjöarna i Lilla Lule älv, innan själva fjällturen kunde börja. Först på 1940-talet byggdes landsvägen så att bil och buss kunde ta sig fram. Till Ritsem var det på liknande sätt, med båtfärd en stor del av sträckan. Bilväg för allmänheten dit blev det först på 1960-talet.
Mer om det bortglömda i Sarek
Här går sökandet efter bortglömda Hambergspår vidare, i området kring Bårdde. Detta är alltså en fortsättning på bloggartikeln den 15 mars – Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek.
Upprymd vandrade jag tillbaka mot tältet från Sähkoknuohkke. Pampiga rösen är alltid roliga att besöka men framför allt var det upptäckten av Hambergs observationsplats och de gamla instrumentresterna som gladde mig. Det kändes verkligen som en stor förmån att vara med i ett så kunnigt arbetslag. Framgången tillhörde oss alla och jag såg fram emot att dela med mig av fynden när jag kom hem.
Platsen som ligger längst bort – om Sveriges otillgänglighetspol
Det blir nu ett avbrott i redogörelsen för Hambergs bortglömda instrumentplatser. Istället lyfter jag en fråga som vandrare i Badjelánnda ibland funderar på: Vad menas med att en plats är den allra mest avlägsna?
På 1920-talet lanserade den isländske etnografen Vilhjálmur Stefánsson begreppet otillgänglighetspolen, den punkt i Norra ishavet som låg längst bort från civilisationens utposter. Otillgänglighetspolen utgjorde alltså medelpunkten i en cirkel, där radien var avståndet till de närmaste fasta bosättningarna. Även andra otillgänglighetspoler har räknats ut, exempelvis havens otillgänglighetspol som är den punkt som ligger längst ifrån land.
Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek
I slutet på förra bloggavsnittet höll jag på med att ställa om från vandring till röseundersökning. Röset stod uppe på kanten av Sähkoknuohkke strax söder om Pårtemassivet. Jag hade fotograferat fjällkanten redan andra dagen av Dianas och min färd, alltså den 8 augusti. Förhoppningen var att fotona hade fångat ett stort röse, något jag inte alls var säker på. Men jag hann inte titta på bilderna de följande dagarna. I så fall hade jag kunnat se detta:
En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek
Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.
Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.