Helikoptern landade i Staloluokta den 4 juli kl. 14:50, efter knappt 20 minuters flygning från Kvikkjokk. Rena lyxen för oss som vanligtvis går till fots in i fjällvärlden och får en gradvis tillvänjning. Men jag har velat uppleva en sådan flygning någon gång i livet. Nu blev det av.

Med på färden hade jag Mattias, en ung man som var med på en vandring även 2008. Den gången hade vi varit 4 st. I år var det bara vi två.

Efter en snabb ompackning av ryggsäckarna började vi gå mot STF-stugorna och den kyrkkåta som ligger i närheten. Vi tittade in i kyrkan och beundrade det mästerliga hantverket. Men det var många dagar till nästa gudstjänst.

En "Utsiding" på stigen

Vi fortsatte på stigen, vilket innebar den gamla stigen mot Arasluoktastugorna. Efter någon kilometer i tät björkskog, där vi fick våra första rejäla känningar av myggen, kom vi ut i mer öppen terräng med fin utsikt mot sjön Gieddávrre. Stigen vände sedan mot Stuor Dijdder men hela tiden var landskapet vackert.

Foto: Mattias med sjön Gieddávrre i bakgrunden. Bergen bakom honom är en del av det långsträckta massivet Kierkevare (Gierggevárre).

Vid Stuor Dijdder fick stigen lite karaktär av bergsklättring och på några ställen bar det brant uppför. När vi kommit nästan hela vägen upp pustade vi en stund och fick på avstånd höra ett märkligt raspande ljud. Jag tyckte ljudet lät bekant, kunde det vara en fjälluggla? Fågelboken konsulterades, och ja, det kunde det nog.

Vi började spana ivrigt efter stora vita fåglar men det syntes ingen. Plötsligt avtecknade sig en person uppe på berget, han hade också hört ljudet och misstänkte också fjälluggla. Det visade sig vara fson (Per Folkesson) som gått 1½ vecka genom Sarek och inte sett en människa förrän nu. Gemensamt gick vi sakta närmare och hittade fågeln ganska långt bort, sittande i en buske. Det var ingen fjälluggla, men väl en jaktfalk. Varför den lät som den gjorde fick vi inte veta, men den fick inte vara ifred. Flera fjällabbar började mobba den, och vi fick en flyguppvisning från falken av högsta klass. Och labbarna var inte dåliga de heller.

Mattias och jag gick vidare. Vi siktade på att åtminstonen komma till den lilla sjön Njallajávrásj för att tälta vid dess södra del, ett tips jag fått av majjen (Håkan Friberg). Hur det nu var hamnade vi vid dess norra ände istället, och det gick utmärkt det också. Vi slog upp tältet precis vid det nordöstra utloppet.

Nattens sömn blev inte så god. Jag märkte att jag hade en förkylning med mig hemifrån, och den skulle följa mig hela turen. Jag kände mig allmänt eländig på morgonen, men efter ett par timmar blev det bättre. Vi gick vidare och passerade renstängset några kilometer före Álájávrre och fortsatte mot renvaktarstugan.

Utmed Álájávrre

Sjön ligger högt, och man ser den inte förrän man nästan är framme vid den. Vi åt lunch strax efter stugan och njöt av den fina naturen.

Álájávrre är en långsträckt sjö så det blev en lång eftermiddagsvandring. En lom simmade på avstånd, och vadare flög ibland upp framför oss vid strandkanten. Det rann många smältvattenbäckar utmed Álátjåhkkås sydsida ner mot stranden. Bäckravinerna var så stora att de borde varit med på fjällkartan. Möjligen torkar bäckarna ut under sommaren, och det kanske är därför man har valt att inte rita ut dem.

Foto: I förgrunden Álájávrres blanka vatten och i bakgrunden de hägrande sarekbergen.

Vi hade ett litet snack och uppskattade hur lång tid det skulle ta till Lulep Rissájávrre. Vi ville gärna slå upp vårt läger vid den sjön, på nytt inspirerade av en tältplats som majjen haft. Om man vill tälta vid Álájávrre finns annars läckra tältplatser på den långa, ganska smala udde som sticker ut i sjön ca 2 km före man når sjöns allra östligaste punkt (syns på fjällkartan).

När vi närmade oss den östra änden blev naturen stenigare och kargare, nästan ogästvänlig. Ojämn terräng och inga bra lägerplatser. När vi kom förbi öständen och vände söderut utmed den namnlösa sjön före Lulep Rissájávrre blev landskapet vänligare igen.

Lulep Rissájávrre och otillgänglighetspunkten

Lägerplatsen blev utmed sjöns norra sida, vid den östra delen där den smalnar av. Vi satte upp tältet alldeles nära stranden. Vi hade nu nått fram till ett av våra "spökmål", nämligen otillgänglighetspunkten. En del som har forskat om saken menar att den numera befinner sig ungefär här. Vi bör ha varit högst ett par, tre hundra meter från punkten. Åtminstone följande dag då vi gick vidare österut.

Foto: Kaotiskt lägermys vid Lulep Rissájávrre.

Nästa dag följde vi alltså Rissájåhkå ner mot sammanflödet med Alep Sarvesjåhkå. Fotot nedan visar hur jokken ser ut strax efter utloppet från sjön, med utsikt in mot Álggavágge. Det var nog ovanligt mycket vatten just för tillfället och det hade inte gått att vada över den hur som helst. Enklaste vadet hade man längre ner, precis när den mötte Alep Sarvesjåhkå, och där borde även den jokken gå bra att vada.

Vi hade också mycket fina vyer över Álggajávrre.

Och därmed stod vi inför vår nästa uppgift.

Miellädno - vada, ro eller gå på bro?

Det har sedan länge funnits en bro över Miellädno, drygt 2 km nedströms utloppet från Álggajávrre. Den har under åtskilliga år inte varit utritad på fjällkartan, och anledningen kan ha varit att den tidivis varit förstörd och omöjlig att använda. Det är dessutom en bro som inte är avsedd för turister utan för renskötare. 

På den senaste upplagan av Sarekkartan BD10 (2009) finns bron utritad igen, men vi kunde konstatera på plats att brons läge är felritat med ca 1 km. Bron är ritad alldeles för nära sjön. Den som med senaste kartan i hand letar efter bron riskerar att jaga ett spöke, särskilt om man befinner sig på den västra stranden, eftersom den verkliga bron är svår att se därifrån innan man kommit ganska nära den.

Trots förbudet att vistas i närheten av bron (man är tvungen att gå ända fram till den för att läsa förbudsskylten!) gjorde vi en liten syn-inspektion. Originella reparationsmetoder, tyckte jag som dock inte är någon fackman på fjällbroar (se kättingskarvningarna på fotot). Säker att gå på? Ja, troligen. Men inget jag på något sätt kan garantera. Nervöst innan man kommit över? Ja, säkert - för oss med normala nerver.

För den som tvekar inför att gå över bron finns det lyckligtvis alternativ. De roddbåtar som ligger på sjöstränderna på bägge sidor före Miellädnos utlopp har tidigare varit användbara och borde vare det även i år (jag har dock inte kontrollerat detta). Svårt dock för ensamvandrare att utnyttja, eftersom en båt ska lämnas vid varje sida efter avklarad överfart.

Ett annat alternativ lär vara att vada precis vid utloppet från sjön. Jag har aldrig gjort det, har tyckt att det är för mycket vatten både där och strax nedströms om man skulle dras med av strömmen.

Ett "nytt" vadställe

Men det finns ett vadställe till! Jag har använt det tillsammans med två vänner en gång för flera år sedan, och Mattias och jag använde det i år igen. Och med tanke på att det var ganska höga vattennivåer i år så tror jag att stället fungerar så gott som alltid under vandringssäsongen. Satellitkartan nedan visar var det är.

Avståndet till bron - som ligger nedströms vadstället - är ca 1 km. Miellädno sprider ut sig och delar upp sig i flera fåror, så stället är brett och relativt grunt. När vi gick över var det som mest knädjupt, och då var vattennivån högre än på kartan ovan. Den avlånga grusbank som ligger mitt i strömmen var följaktligen delvis översvämmad i sin södra del när vi vadade.

De tre öarna är bevuxna med lågt vide och lätta att hitta i verkligheten. Västra stranden är också typisk, en flack sandyta, bevuxen med lågt vide och gräs. Från denna strand är bron dold av en låg kulle så man inte ser den (se fotot ovan, där sandbanken och de tre öarna syns). Från den östra stranden ser man bron längre ner (fotot nedan, där man också tydligt ser de två mindre öarna och sandbanken).

Skulle vara intressant att höra erfarenheter från dem som har vadat här (jag utgår från att det skett åtskilliga gånger tidigare, även om jag inte känner till någon som har gjort det). Och gärna synpunkter om det är någon som kommer att använda det efter att ha läst detta inlägg.

Spökugglan vid kapellet

Vi åt lunch efter genomförd vadning och gav os sedan upp till kapellet och gruvbrytningen. Ett märkligt minnesmärke över en dyster verksamhet och total felsatsning.

Plötsligt pekade Mattias på marken precis framför kapellet. Där låg 4-5 mörkgrå bollar bestående av gnagarhår och benrester. Spår efter fjälluggla! (Efter hemkomsten fick vi det bekräftat av en uggleexpert.) Här hade alltså en uggla suttit flera gånger under vintern/våren och smält maten, i skydd av kapellets stenväggar. Men ugglan själv syntes givetvis ingenstans, den hade gett sig av för länge sedan. Men man tänker ändå att den skulle kunna vara i närheten och dyka upp när som helst. Vi spanade ivrigt i fortsättningen.

Foto: Alkavare kapell. Vi steg in i helgedomen och skrev några rader i gästboken.

Kvällen började bli sen, och målet var sluttningen nedanför Niejdariehpvágges ingång. Vi travade iväg på stigen utmed sjön, en lång sträcka i bitvis snårigt vide, fulla av mygg. Det blev till slut ganska tröstlösa kilometrar, men utsikten ner över sjön och söderut i Padjelanta höll humöret uppe.

Vi vadade Álggajåhkå - som var uppdelad i flera strömfåror - ungefär en kilometer före "3-jokksmötet", där Niejdariehpjågåsj och jokken från Vattendelarglaciären ansluter. Ser ut som en 4-vägskorsning på fjällkartan. Tältet slog vi upp på en hög strandbrink invid jokken. En lång dag av intressanta upptäckter var slut, och nästa dag väntade en ca 2,5 mil lång dagstur runt Skájdetjåhkkå och Sarvestjåhkkå.

Morgondagen skulle efterhand förvandlas till en av mina värsta fjälldagar, men det visste jag som väl var inget om då.