Efter en dryg vecka i fjällvärlden började vi inse att vi snart var på hemväg. Av våra "spökmål" hade en del infriats, andra inte. Det här med fjällugglan hade jag gett upp. Men naturen har ibland överraskningar när man minst väntar det.
Vadning över Lulep-jokken...
Det var tisdag och det var den 12 juli. Utanför tältet på vår lägerplats ovanför renvaktarstugan var det blåsigt och tidvis regn. Mattias gjorde en gedigen diskinsats med gårdagens och förmiddagens disk.
Jag har nästan hunnit få packningen klar innan avfärd. Foto: Mattias Paulsson.
Vi gick vidare uppför sluttningen mot Lulep Vássjájågåsj. Denna jokk rinner i en mycket djup ravin som bitvis är mycket brant med klippor som stupar ner i jokken. Man måste upp så att man kan vada vid ungefär 940-metersnivån på fjällkartan.
Foto: Under 940-metersnivån är det vanskligt att vada. I vänster i bild några hundra meter bort skymtar ravinen där jokken från Rådnik rinner och förenar sig med huvudjokken.
Vår GPS visade 932 möh där vi hittade ett ställe att gå över, men koordinaterna stämmer bättre med kartans 950 möh. Det bör ha varit ca 400 m ovanför sammanflödet med jokken uppifrån Rådnik. Här fanns flera flacka partier längst ner vid vattnet. Dagens första ringtrast, en honfärgad individ, flög upp framför oss när vi gick utmed slänten.
Foto efter vadet: Om man vänder blicken uppströms finner man ställen där det blir enklare att ta sig över. Vi använde området strax bortom den fors som syns närmast i bild.
Själva vadet var inte svårt, men vi fick ta av oss kängorna eftersom vattnet gick till knäna. Efter vadet hade vi en mycket hög och ganska brant sluttning att ta oss uppför, det kändes nästan som vi besteg ett litet berg. Vi hade uppför i ungefär 100 höjdmeter innan det planade ut och vi kunde fortsätta på flack mark. Det var inte svårt att gå där, terrängen består till stor del av lättvandrad gräs- och rished. Överallt rann små bäckar med smältvatten, men de torkar kanske ut senare på säsongen. Vi såg fjällripor med ungar och ytterligare en ringtrast.
Foto: Lättvandrad hedmark fram till Buovdajågåsj.
Vyerna över Rapadalen var underbara härifrån. Vi gick dock i ganska hård vind, och det kändes ibland så kallt att vi inte alltid kunde njuta. Vi lagade lunch i den kyliga vinden.
...och passage av Buovdajågåsj
Även denna jokk flyter i en djup ravin, dock inte alls lika djup som vid Lulepjokken. Ravinen djupnar och blir mycket brant under ca 1000 möh. Vi gick över vid ca 1040 -metersnivån. Ett snöfält låg kvar på denna nivå, men vattenmängden i själva jokken var liten och övergången oproblematisk.
Foto: Buovdajågåsj på nivån 1040 möh, östra sidan.
Runt Gierdogiestjåhkkå...
Efter vadet av Buovdajågåsj väntade passagen av Gierdogiestjåhkkå, en passage som jag tror att många är lite bekymrade för. Om inte annat så finns det risk för att man blir det när man väl gett sig i kast med den. Särskilt när det är kallt, vått och halkigt.
Det finns ett par olika alternativ när man ska passera här. Till hjälp för resonemanget har jag nedanstående karta.
Standardvägen förbi Gierdogiestjåhkkå (vanligtvis ska man fortsätta till Skierffe när man kommer västerifrån) går såvitt jag vet utmed Gierdogiestjåhkkås sydsluttning på drygt 1100 meters höjd (blå prickar). Jag har fått intrycket att de flesta väljer den vägen.
Först väljer man om man vill gå norr eller söder om Suorkitjåhkkå 1214 (jag vet inte vilket som är vanligast, själv har jag enbart gått norr om). När man sedan närmar sig Gierdogiestjåhkkå börjar det förvisso bra, för det finns ett flackt område på ca 1130 meters höjd vilket bildar en diskret utlöpare av berget. Detta syns bra på kartan. Men sedan blir det värre, för vid det sydöstra "hörnet" blir det dels väldigt brant, dels väldigt mycket stora stenblock.
Jag gick den vägen för 9 år sedan, och kom då från Skierffe på väg västerut. Vissa som tagit denna väg säger sig ha haft det lätt, men sådan tur hade inte vår grupp. Det var nervpirrande och brant ner till dalens botten och stenblocken var ibland så stora att vi fick gå runt dem. Det gick mycket långsamt.
Foto: Ridok, sett från Gierdogiestjåhkkå.
Efter att vi tagit oss runt alltihop såg vi ner i den karga och flacka jokkravin som kommer uppifrån berget Niehter (där blå prickarna korsar innan de delar sig). Vi tog oss dit och kunde efter visst letande finna en acceptabel tältplats - med storslagen utsikt, naturligtvis!
...eller varför inte upp på?
Men det finns en alternativ väg, och jag rekommenderar den. Det är den jag har beskrivit i min bok, och beskrivningen i boken gäller i riktning när man går från öster till väster. Nu skulle Mattias och jag undersöka detta alternativ fast från andra hållet (gröna och gulgröna prickar).
Vi valde till att börja med att gå norr om 1214, eftersom vi förr eller senare skulle upp till 1200-metersnivån. Terrängen blev efterhand stenig, och blockmarken fortsatte sedan fram till jokken som kommer uppifrån Niehter. Vi tog oss över den och konstaterade att det även där hade varit en rejäl flodvåg tidigare på säsongen - precis som för Alep Vássjájågåsj.
Sluttningen efter jokken var först ganska lutande men lutningen minskade efterhand. Marken består av stenbeströdd gräshed som är lätt att vandra på.
När vi blickade uppåt sluttningen kunde vi se en rad med flacka småtoppar ovanför oss. Den som ligger längst åt höger består av en hög med stora, fyrkantiga stenblock (se fotot nedan).
Man siktar strax till höger om denna stenhögstopp, meningen är att man ska gå på nivå en bit under den. Man håller sig till den steniga gräsheden så länge den varar, precis under den nivå där blockterrängen finns, på drygt 1200 möh. Att se bakåt och jämföra sin höjd med Suorkitjåhkkå 1214 är ett bra sätt att kolla att man ligger på rätt höjd.
När man rundar söder om stentoppen går det svagt uppför och blockterrängen tar över när man närmar sig 1240-nivån.
Efter en stund ser man en grund ravin som det går att ta sig ner i (gulgröna prickar i min karta ovan). Denna väg är dock blockig och bitvis något brant, så man får vara försiktig och försöka välja bästa väg så gott det går.
En flackare nedgång får man om man fortsätter på det jämna partiet (de gröna prickarnas fortsättning). Detta leder så småningom nedåt till jokken som rinner mellan Gierdogiestjåhkkå och Suorkissnjurttje. Denna väg valde vi. Den är betydligt längre än att ta raka vägen ner i den grunda ravinen, och även här finns förvisso en del blockterräng. Fördelarna är att det är flackt och att man kan överblicka terrängen hela vägen. Man får en mer skonsam vandring.
Fotot, som är taget från västsluttningen av Bassoajvve, visar de bägge vägarna på Gierdogiestjåhkkås östsida. Färgerna motsvarar prickningen i kartan ovan.
Har man väl bestämt sig för den längre vägen måste man ta sig ända fram till jokken som rinner mellan Gierdogiestjåhkkå och Suorkisjnjurttje. Sluttningen på höger hand, ner till den nordgående jokken på Gierdogiestjåhkkås östsida, är nämligen tvärbrant längst ner.
Vi letade upp en någorlunda jämn yta vid den gröna fyrkanten och slog läger där. Nästa morgon åt vi väldoftande nybakat bröd till frukost. Som pålägg hade vi bregott och god, bitter apelsinmarmelad. Det var lyx! Gårdagens stenvandring och kyliga blåst kändes i kroppen, vi var trötta.
Foto: Bakom tältet ser man jokkravinen och till höger om den reser sig östsluttningen av Gierdogiestjåhkkå.
Vi gick uppströms och parallellt med den jokk rinner åt NNO för jag ville studera hur östsidan av Gierdogiestjåhkå ser ut där. Brant precis vid jokkravinen, som jag tidigare nämnt. Därefter kom vi upp på den flacka höjden öster om punkt 1044 och sedan ner i sänkan före Skierffe.
Namnet Tjasskávárásj säger att det ska finnas ett litet berg här, men ingenstans ser man något sådant. Var finns denna klippa? Eller har platsen fått ett felaktigt namn? Fjällkartan har ju haft fel förut, och en del av felen finns ju fortfarande kvar. Nya fel tilllkommer essutom, som exempelvis felritningen av bron över Miellädno (som jag skrev om i det första blogginlägget i denna reseberättelse).
Vi styrkte oss med lunch innan vi besteg Skierffe. För det ingick naturligtvis i planeringen att vi skulle upp dit. Under denna lunch tog det sista av vår gas slut. Nästa mål mat planerades därför av nödvändighet till Aktse, så det var lugnt. Två andra vandrare var också på väg upp på Skierffe, och vi möttes efter en stund på toppen. På toppen tog även mitt sista kamerabatteri slut, så i fortsättningen var det Mattias kamera som fick dokumentera.
Foto: Att vara på Skierffes topp är alltid en upplevelse. Och sedan funderar man på hur de bär sig åt som tar sig uppför det tvärbranta Tjahkelij. För det är det tydligen en del som gör.
Vandringen utmed den höga stigen från Skierffe ner till Aktse kändes dessvärre som en transportsträcka. Den undersköna utsikten ner i deltat vid Laitaure kunde inte konkurrera ut fantasierna om en riklig festmåltid nere i en ombonad och myggfri fjällstuga. När man varje dag under 1½ vecka har presterat ett betydande kroppsarbete med att transportera sig får andra saker stå tillbaka. Till slut känner man behovet av vila, mat i lugn och ro, tid att tänka och bearbeta.
Vi anlände till Aktse före klockan åtta på kvällen. Våra Skierffe-bekanta var där, liksom en del andra vandrare. Vi lagade mat och småpratade, särskilt med en av gästerna. En ung man som vandrat på egen hand, delvis i Sarek.
Aktse. Foto: Mattias Paulsson.
Nästa dag återstod endast promenaden fram till båtplatsen och därefter cyeklstigen till Sitoälvsbron. De första 6 kilometrarna i fjällskogen förgylldes av två flygga hökuggleungar och två tretåiga hackspettar.
En av hökugglorna. Foto: Mattias Paulsson (utan teleobjektiv).
Välkända profiler, Nammásj och Skierffe. Foto: Mattias Paulsson.
Den sista milen blev en aning enahanda eftersom vi hade en tid att passa till bilen som skulle hämta oss. Men många tankar fyllde oss. Vi hade haft en fantastisk vandring, omväxlande och strapatsrik, och utan egentliga missöden. Massor av storslagen natur och nya upptäckter. Gott kamratskap och många fina samtal.
Båtplatsen där "Cykelstigen" börjar/slutar. Man ser att Tjahkelij (till vänster) är ett betydligt större och mer imponerande berg än Skierffe. Foto: Mattias Paulsson.
Det flygande spöket
Men hur var det nu med den där fjällugglan? Mattias, som är allmänt fågelintresserad utan att vara någon expert, hade frågat mig hur en fjälluggla såg ut och vad han skulle spana efter. Jag hade svarat något i stil med: "Säg till om du ser en ljus fågel som inte är en fiskmås." En av de sista kvällarna när vi höll på med matbestyr stelnade han plötsligt till. Han tittade långt bort i fjärran och sa: "Men det där kan väl inte vara en fiskmås!"
Jag rusade efter kikaren och tittade. En halv kilometer bort flög en stor ljus fågel, inte kritvit utan oregelbundet fläckad i beige och grått. Många skulle nog ha tagit den för en fjällvråk, men färgmönstret, det stora huvudet och de långa, kraftfulla vingarna sa något annat. Den hade också ett mycket märkligt, raspande läte. FJÄLLUGGLA!
Så hade vi alltså sett den, trots att jag i det närmaste hade gett upp sedan vi lämnade Padjelanta. Jag förmodar att det rörde sig om en fågel som var 1 år gammal, eftersom den var mönstrad. Jag tror inte att en så ung fågel häckar. Trots detta har fågelorganisationer uppmanat att inte avslöja offentligt var man sett fjällugglor, så jag hemlighåller tillsvidare lokalen. Med största sannolikhet har även andra personer sett denna uggla, så möjligen läcker informationen ut så småningom i alla fall.
Mycket vatten i jokkarna överlag verkar det ha varit.
Rutten ovan Rapadalen mot Skierfe har jag tjorvat runt i;ville kunna gå och se ned i dalen,men kom i ett väldigt blockområde.
Fin långtur verkligen.
Det där blockområdet låter ju faktiskt som Gierdogiestjåhkkå.
Jag såg en fjälluggla under förra årets försommarvandring.
Var nerböjd och grejade med säcken när jag förnimmer en skugga och uppfattar ett susande. Reser mig upp, fipplar fram kikaren och får följa ugglan där den glider runt ovanför mig i stora cirklar. Den ligger inte högre än att jag ser detaljer i teckning och ansikte.
Solen står högt och under en del av varvet lyser det igenom fjäderdräkten.
Kameran ligger vid fötterna men jag vill inte missa en sekund av detta så det blev inga bilder men väl ett av mina bättre naturminnen!
Intressant att det går att stöta på dessa fåglar i princip varje år i fjällvärlden. Inte många obsar, så det rör sig knappast om särskilt många individer. Och de är nog fina på att leva undanskymt. Samt att fjällvärlden är stor och "skådarna" få.
Själv har jag under 2000-talet sett 2 säkra fjällugglor samt en mycket trolig. Dessutom fynd av spybollar 2 ggr under skilda år.
Ang Lulep Vassjajågåsj har jag nördad lite med Google earth och vill mejla dig ett bild därifrån. Du betvekar att GPS'en mätade 932 m på ett ställe där du menar det är 950 m o h - du menar det är 400 m ovanför jåkkens sammanflöde med "Rådnikbäcken".
Där Google earth mätar 400 m från sammanflödet angivs även att det är 935 m o h. Det är till etappen där Lulep Vassjajågåsj som närmast rinnar ost-väst (och inte NO-SV som vanligen). 950 m o h hittar du ytterligen ca 160 m uppströms.
Om ni rejält vadade vid 950 m är GPS-felvisning av höjd pga ravinen väl mycket tänkbart. Och en felvisning på 15-18 m höjd är väl inte mycket?
Av dina foton anar man att ni vadade så gott som strax uppströms denna ost-väst etapp, där man på Google earth också anar att jåkken är lite bredare. Av ditt bild #2 ser man dessutom det mindre vänsterböj som jåkken även på fjällkartan tar en bit längre uppströms.
Tack för mycket nördat beskrivning av den höga rutt längs Rapadalens norra sida
Du är ganska rätt att fjällugglor behövar sekretess. Tills vidare finns inga att se på Svalan (artportalen.se - fåglar) i de tre lappmarkerna i 2011. Förhoppningsvist är det så att systemet själva döljer sådana som är tänkbara häckfynd. Men visst får man rapportera in dom, det finns folk som ansvarar för artprojekt som t ex fjälluggla och jaktfalk
Och ja, det stämmer att Svalan inte visar några fjällugglor alls i år. Jag har rapporterat vår fjälluggla och även spybollar, men inget syns för andra än för observatören själv och för administratörerna. Förra året doldes bara fjällugglerapporter med häckningskriterier men i år är det hemligt till tusen! Även jaktfalkar brukar döljas och i år syns inga rapporter där heller.
Som jeg har skrevet tidligere, så gik jeg samme tur et par dage senere (vi gik dog op til Saltoloukta).
Vi vadede Lulep Vássjájågåsj d. 14 juli en anelse højere oppe end vist på fotoet. Niveauet nede i ravinen ved jokken er 990 moh og koordinaterne er N67 14.134 E18 01.367
Fjeldkortets niveau stemmer ikke helt på dette sted, men på stort set resten af ruten stemmer højdekurverne med min GPS højde (+/- 5 meter), så jeg er ret sikker at højden også her er korrekt 990 moh. På vestsiden startede vi i 1040 moh (N67 14.124 E18 00.994) på kantan af ravinen og gik skråt ned (stik øst) i ravinen til vadestedet.
Det er ganske fladt på dette sted, og havde der ligget 2 sten mere, så havde vi kunne stengå den, men uden de 2 ekstra sten var afstanden for stor til at vi turde 'hoppe' - men som Hans skriver, så er dette vad ganske ukompliceret - det skal dog siges at det var ganske koldt d. 14 juli, kun 5-6 grader, så vandføringen var tilsvarende lille.
Vi fulgte den gul-grønne rute ned ad Gierdogiestjåhkkå, efter at have gået rundt på det flade, men meget stenede stykke. Nedstigningen gik fint, det er stejlt, men vi kom da ned uden at skulle bruge hænder noget sted.
Det er interessant med den grønne rute, især hvis man kommer fra øst, da det så ikke er så hård en opstigning. Men hvis man tager den grønne rute, hvorfor så ikke fortsætte nord om Gierdogiestjåhkkå, dvs fortsætte lige op og gå nord om Gierdogiestjåhkkå, over passet 1280m mellem Gierdogiestjåhkkå og Niehtter ? Jeg har ikke tænkt på denne mulighed før, men set på kortet så virker det som en mulighed også ?
med venlig hilsen
Lars Hedegaard
Har själv gått nästan exakt hela den här turens sträckning (förutom runt Skajdetjåhkkå-Sarvestjåhkkå) fördelat på två turer fast båda i motsatt riktning. Därför blir det också extra roligt med alla detaljerade ruttförslag och beskrivningar av vadställen, etc!
När vi passerade Gierdogiestjåhkkå 2009 (västerut) gick vi på alldeles för låg höjd (ca 960möh? men utsikten var fantastisk) så det blev stopp när ravinen med jocken från Niehter visade sig. Vi gick tillbaka lite och mer eller mindre klättrade upp en bit till flackare terräng för att sedan lite längre upp ta oss ned för branten i ravinen och upp för branten igen på andra sidan. Efter dessa strapatser blev det en ganska sen lunch vid lite rinnande vatten mellan stenarna i ett stenigt parti mellan topen 1078 och Suorkitjåhkkå. Något frustrerade var vi för att vi inte kommit längre på så stor del av dagen (vi började dagen vid jokken i dalen mellan Bassoajvve och Gierdogiestjåhkkå). Detta var dock en riktigt varm högsommardag (inga hala stenar tack och lov!) så vi gick vidare tills sent på kvällen och kom ändå så långt som vi hade tänkt oss den dagen. Den kvällens lägerplats var vid jokken ganska högt ovanför Renvaktarstugan.
Jag anar att denna passage är ett vanligt hinder för vandrare, och att det har varit svårt att få veta detaljer om hur man bör gå om man inte känner någon som varit där tidigare. Det är fler än ni som upplevt denna frustatration, alltså. Även jag och mina två vänner gjorde det när vi gick första gången 2002.