Det var en stark upplevelse att finna de tre rösena på den gröna platån norr om sjön Vássjájávrátja. I själva verket fanns det ytterligare ett röse där, men eftersom detta var litet och stod helt nära ett av de större så har jag inte märkt ut det på kartan. Mitt spontana intryck när Diana och jag var på platsen var att de många rösena markerade lägerplats, men senare har jag hört av en same att rösen på fjället enbart markerar färdväg och inte lägerplats.

I detta avsnitt tar jag med en karta med funna rösen redan från början. Jag kommer hänvisa till denna och följande karta flera gånger. Förutom vattendrag och vissa bergstoppar har jag markerat några höjdkurvor med brun färg som gör det lättare att jämföra med den vanliga fjällkartan. Kommentarer till foton och bilder står som vanligt med kursiverad stil under respektive bild. 

Vidare mot Gárránisjågåsj

Den fortsatta färdvägen söderut gick öster om sjön, vilket framgår av den gamla kartan. Ängarna som breder ut sig såg gröna och inbjudande ut, men stora områden var sumpiga. Men de delar som ligger som mest söderut, precis innan man lämnar sjön och går upp i en grund ravin, var torra. Här fanns fina lägermöjligheter, med plats för hundra tält eller så.

Enligt den gamla kartan gick man strax öster om en liten sjö som ligger söder om Vássjájávrátja. För att komma till den följde vi en grund ravin som fortsatte med måttlig lutning uppför. Jag upplevde att detta är den naturliga fortsättningen och jag tror att det var denna väg man gick. Däremot såg vi inga rösen. På något ställe såg vi en mindre sten ligga på ett stort stenblock. Men i landskapet fanns relativt gott om sådana stenar på block som verkade ha hamnat där på naturligt sätt. Så det var troligen inte något röse vi hittade. Ett röse måste ju avvika från landskapets utseende.

Nästa röse var ett som jag kände till sedan förra årets "forskningar". Det är uppbyggt på ett stort stenblock som ligger alldeles invid Gárránisjågåsj. Detta röse blev jag uppmärksammad på förra året av JoBer här på Utsidan. Jag har därför kallat detta röse för JB01 på min karta.

Röse JB01 som fotograferades av JoBer förra året (men dessa foton är mina egna). Röset syns bra och chansen är ganska stor att man passerar nära det på väg från och till Vássjájávrátja. Detta röse är nog ganska välbekant för folk som vandrar i området. Jag har träffat flera som trott att det varit Prestemansstenen de hittat. Kanske markerar röset ett vadställe över jokken. Placeringen stämmer bra med den gamla stigen.

JB01 från en annan sida, med kameran riktad åt söder, dvs i färdriktningen om man är på väg mot Buojdes och Kvikkjokk. Berget i bakgrunden är Låptåtjåhkkå. Lavbeväxningen med grön kartlav samt den svarta laven pekar på en hög ålder.

En onödig krökning av stigen?

Om man inte har studerat den gamla kartan tycker man nog att den mest naturliga vägen när man fortsätter söderut är att hålla ungefär den höjd som röse JB01 ligger på. Detta vägval tycks också alla nutida vandrare göra, och så gjorde jag själv förra året. Därigenom får man en mycket rak väg som i stort sett följer höjdkurvorna mot sjön Bajep Buojdes. Men den gamla kartan visar något överraskande: den gamla stigen gick inte så! Efter vadet över Gárránisjågåsj böjer nämligen stigen av något mot sydväst, samtidigt som den tappar höjd.

Men kan detta vara vettigt? Förra året hade jag inte en tanke på att man kunde gå så, och när jag efter hemkomsten fick fatt i den gamla kartan blev jag förbryllad över hur stigen var ritad. Detta år ville jag komma tillbaka för att se hur det såg ut i landskapet. Nu har jag gjort det och insett det geniala i vägvalet. Jag är full av beundran över hur gamla tiders fjällfolk tog sig fram i landskapet.

Samma karta som ovan, men här är Präststigen utritad med blå prickar, så som jag tror att den gick. De gröna prickarna markerar den väg som nutida fjällvandrare tar - och det tycks vara alla som väljer den vägen! Jag har inte hört talas om någon som valt den gamla vägen, annat än om de letat efter spår av den. 

Låt oss börja med den där höjdskillnaden som man ser ut att tappa efter vadet och JB01. Den kommer man faktiskt att tappa i vilket fall, alltså om man följer den gröna prickningen ner till den avlånga bergsryggen före Bajep Buojdes (ryggen är utritad med 1000-meterskurva). Så där förlorar man inget på den gamla vägen.

Nästa sak är stigens krökning som ju ser ut som en omväg. Men genom att göra det vägvalet undviker man ganska mycket ojämnheter och kullar i terrängen och man får en mycket lättgången väg till bergsryggen som man ju ska gå öster om. Säkerligen är detta vägval ordentligt utprovat av många som gått här, och som gjort det många gånger.

Men det kanske mest avgörande skälet är att stigens sträckning är den naturliga om man kommer söderifrån och följer den så kallade Linnés väg till Tarraluoppal. Att då öka sin höjd på sluttningen som den gröna prickningen medför är bara onödigt.

Prästemansstenen

Låt oss nu backa tillbaka till Gárránisjågåsj och den där svaga böjen åt sydväst. På den gamla kartan finns det ett intressant namn här: Prestemanssten. Jag skrev en artikel (här) i bloggen om detta förra året, och påpekade att själva namnet finns i Ortnamnsregistret. I registret står det också: "En märkessten vid den väg, som Kvikkjokksprästerna reste till Alkavare".

Ser vi på den gamla kartan är det rimligt att tro att stenen är utritad vid P:t, det vill säga där vi har en delning av stigen. I så fall skulle denna sten markera det ställe där stigen delar sig. Den ena grenen är Linnés väg som går ner mot Tarraluoppal (lila prickar), och den andra är fortsättningen av Präststigen som går mot Alkavare.

Förra året var det flera personer som letade efter kandidater på denna sten, och den jag anser lyckades bäst var en kompis på Utsidan, Lars Hedegaard. Även om det inte kan vara helt bevisat att det var just Prestemansstenen som han fann, så upptäckte han att det finns en stor sten som ligger för sig själv i det område där stigdelningen bör vara. (Här skulle man gärna vilja träffa någon - same eller annan - som bär på kunskap om gamla tiders namn och platser. Jag söker efter sådana personer och har fått några tips. Men jag tar gärna emot fler tips om kunniga personer.)

En stark kandidat till Prästemansstenen - om den nu finns i verkligheten och inte bara är en hörsägen. Jag har kallat den PS01, och det är denna sten som Lars Hedegaard fann.

PS01 på nära håll. Från denna sida är det ett rejält block som man inte missar. Men de flesta fjällvandrare går högre upp på Låptåtjåhkkås sluttning och från det hållet är stenen så låg att man knappast lägger märke till den (se fotot här under). Berget som skymtar bakom till höger är just Låptåtjåhkkå.

Kameran riktad åt väster och PS01 syns alltså i förgrunden. Bergsryggen i bakgrunden är Nuortap Gárránistjåhkkå, och den lilla sjön ligger alltså mellan ryggen och PS01. Sjön är svårläst på fjällkartan, men jag har gjort den tydlig på min egen karta. Linnés väg fortsätter ner i den grunda ravinen till höger bakom sjön, medan Präststigen försvinner till höger ut ur bild.

Fortsättningen efter stenen - och ett nytt fynd

Om vi nu antar att stenen PS01 verkligen ligger på stigen så skulle fortsättningen ungefär hålla höjd och följa fjällkartans höjdkurvor i en svag båge. Detta innebär att alla fjällvandrare går något högre upp, i ett landskap som visserligen inte är svårvandrat men som innehåller en del kullar. När vi nu följde det som vi tror var den gamla stigen märkte vi att den var väldigt jämn och fin att gå på, faktiskt enklare än att gå högre upp på sluttningen.

Det skulle visa sig att vi var alldeles rätt: vi gick verkligen på den gamla stigen. Och den skulle strax ge oss en överraskning som hette duga. Rätt som det var såg vi nämligen ett röse framför oss. Och det var inte vilken stenhög som helst, nej detta röse var ett rent konstverk!

Röse Pr12. Röset är noggrant staplat och ser intakt ut. Det mest fantastiska är den "krona" av vita kvartsstenar som pryder toppen och gör röset mer synligt i terrängen.

Röset Pr12 var övervuxet på alla sidor av lavar. På mina foton tycker jag mig kunna finna flera exemplar av gröna kartlavar som är 2-3 cm i diameter, vilket skulle kunna innebära en ålder på 200 år eller mer. Jag tycker inte det är osannolikt med en så hög ålder på röset.

De vita kvartsstenarna har överraskande lite lav på sig. Men man ser att det håller på att växa lav i de undre partierna av dem. Som om det bredde ut sig från de mörka stenarna som finns under. Jag har tre möjliga förklaringar till att de vita stenarna har mindre lav än de som är under. 1) Laven växer inte lika bra på kvarts som på stenarna under. 2) De vita stenarna har lagts dit lång tid efteråt. 3) Någon har rensat de vita stenarna på lav så att de ska synas bättre.

Mot sjön Buojdes

Vi gick vidare mot den låga bergsryggen utan att finna något röse i närheten av "kronröset". Jag ville experimentera lite med olika vägval och vi kom säkert lite vid sidan av hur stigen gick. Och några rösen hittade vi inte, trots mycket spanande. Men framme vid ryggen gick vi förbi en grotta, och strax därefter låg ett röse (Pr13).

Grottan i närheten av bergsryggen var tillräckligt stor för att krypa in i. Håligheten fortsatte så långt in i berget att vi inte kunde se slutet. Tyvärr hade vi varken tid eller utrustning att undersöka grottan närmare.

En liten bit från grottan spanade vi in detta röse, Pr13.

Pr13 från andra hållet. En konstruktion som nu kändes välbekant, med en lutande, spetsig sten. Efter Pr13 följde två rösen, nummer 14 och 15 (jag har inte tagit med några foton på dem). Det fanns således åtskilliga rösen på väg ner mot Buojdes.

Detta röse, Pr16, ser ut vara ett raserat gammalt röse. Den understa, platta stenen kan en gång ha varit upprest eller lutad så att den spetsiga änden stuckit upp.

Kvällen var sen och vi längtade till en lägerplats. Vi hade också kommit in  ett område med gott om mygg. Terrängen var lättgången och det började luta ner mot sjön Buojdes. När vi var nästan ända nere vid stranden fick Dianas mobiltelefon täckning och plingade till. Jaha. Längre ut i ödemarken än så befann vi oss alltså inte.

Den norra stranden av sjön Buojdes var bitvis besvärlig att gå på. Vi gick relativt nära stranden men var tvungna att ibland ta några meters höjd för att komma runt diken och små raviner. Vi såg inga rösen här. Detta är nog inte så konstigt, ingen som går här behöver ju tveka om vart man ska (däremot hade man varit tacksam över om någon hittat ett bra "spår", särskilt om man är en flitig användare av denna väg). Efter att vi anlänt till Kvikkjokk pratade jag med ett par killar som gått högre upp på sluttningen. De sa att det var mycket besvärligt att gå där också. Utmed denna strand kan man inte tälta någonstans så vi fick gå till östra ändan av sjön där jokken rinner ut.

Ett förbryllande vägval

Dagen därefter fortsatte vi vår färd mot Kvikkjokk. Att gå över torrskodd vid östra sidan av Buojdes, där Buojdesjåhkå börjar, var inga problem. Därefter stiger sluttningen och man ska gå upp till en liten namnlös sjö som ligger SO om Buojdes. Denna sjö hade jag tänkt undersöka närmare med avseende på stigens sträckning.

På väg upp till sjön passerade vi ett väl synligt röse som jag kallat Pr18 (se kartan nedan). Röset syns tydligt när man börjar gå uppför sluttningen. Den är en bra vägvisare för att komma på rätt spår. Vattnet i bakgrunden är Buojdes. Observera att luften är disig på fotot. Det var röken från skogsbranden i mellansverige som letade sig hitupp. Men det visste vi inte då. På natten hade vi haft ett kraftigt regnoväder med åska, och jag trodde att det brann i Tjuoltadalen.

Några hundra meter längre upp passerade vi ett nytt röse, Pr19. Detta senare röse är nog ganska lätt att missa, eftersom man gärna drar sig åt väster där det går en grund ravin med den lilla bäcken från den namnlösa sjön. Det är en omväg att gå nere i ravinen men det är lätt att man påverkas av att den ligger där.

Vi kom upp till den lilla sjön ungefär mitt emellan utloppet och sjöns norra ände, som är en liten vik. Sjön ligger mycket sofistikerat med utloppet vid en kant.

Förra året valde jag att fortsätta förbi sjön på dess västra sida, eftersom den sidan var lägre och såg ut att vara det naturliga vägvalet. Det är också på den sidan som utloppet ligger (se kartan nedan). Men när jag senare studerade den gamla Generalstabskartan såg jag att stigen går på den lilla sjöns östra sida! Mycket egendomligt, för den sidan tyckte jag hade sett sämre ut. Och den vägen dessutom krokigare och längre. Men senare fick jag en del synpunkter från några utsidingar som menade att det kanske inte var så dåligt som det först kunde se ut. Kunde den gamla kartan ändå ha rätt? I år skulle jag undersöka saken ordentligt.

Stigen söder om Buojdes, så som jag tror att den gick. Efter Pr19 höll vi omedvetet lite för långt år väster och kom upp ganska nära bäckens utlopp. Lägg märke till att den gamla kartan har en kraftigt S-formad böj norr om Ruonasvágge, men jag kan inte tro annat än att den misslyckas med att göra rättvisa åt terrängen. Stigens sträckning är rakare.

Här står jag vid den lilla sjöns norra ände, dvs viken. Fotot taget åt nordväst och sjön nedanför är förstås Buojdes. Jag blickar alltså tillbaka på den väg vi kommit från Buojdes. I förgrunden en nästan osynlig svacka som är perfekt att gå i. Den hade vi inte lagt märke till på vägen upp, men den som vet att man kan gå här får en mycket enkel och effektiv väg upp till den lilla sjöns norra ände och östra strand.

Den östra stranden (fotot taget mot söder). Tittar man hastigt på stranden på avstånd (som jag gjorde förra året) lägger man bara märke till att den ser hög och opraktisk ut. Men på närhåll ser man att strandkanten precis intill vattnet är jämn och fin att gå på. I förgrunden till vänster ser man till och med antydan till stig.

Foto av östra stranden, taget mot norr. När vi hade passerat stranden hittade vi på andra sidan något som kan ha varit ett enkelt röse (Pr19). En liten sten som ligger på ett block så att stenens spets pekar åt öster. Är det ett röse eller inte? Jag vet faktiskt inte, men om det är en vägvisare så ligger det i alla händelser helt rätt för att ge en diskret anvisning om hur man kan gå.

Efter att ha återupptäckt denna östra väg förbi sjön blev jag åter fylld av respekt om hur proffsigt gamla tiders fjällmänniskor förflyttade sig. Att gå öster om den lilla sjön istället för väster om kan ju tyckas var en småsak. Förbi kommer man ju på bägge sätten. Men de som kände till den östra vägen visste säkert att den var något mindre komplicerad. Den är så självklar att gå på, man behöver inte tänka det minsta på hur man ska sätta fötterna. Troligen innebar den att man vann några minuter på väg till eller från Buojdes. Att den kanske är aningen längre spelade antagligen ingen roll.

Mot Ruonasvágge

Från den lilla sjön ner till Slihtávágge var det lättgången terräng ner mot Ruonasvágge. Prästen Nensén som gick här åt motsatt håll 1841 kommenterade vägen norrut från Ruonasvágge till Buojdes med följande ord: "Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg)."  Prästens notering är en bra beskrivning. Här finns för övrigt minst två rösen.

Röse Pr21 uppe på en kulle, fotograferat från söder. Stigen går inte upp på själva kullen utan nedanför till höger. Men kullen gör röset väl synligt på flera hundra meters håll.

Pr21 på nära håll. Från detta håll ser man ingen lavbeväxning, men det fanns något på den andra sidan. Rösets stora huvudsten är ordentligt stöttad av mindre stenar på flera sidor, så det är ingen tvekan om att det är en vägvisare. 

Nästa röse (Pr1306-B) fotograferade jag förra året då jag passerade här. Tyvärr gick jag och Diana lite fel i år, så Pr1306-B har jag inga koordinater på eftersom vi kom för långt österut just där. Jag har ungefärligt uppskattat dess position på min karta. Detta gäller också vissa delar av stigen mellan Pr21 och Ruonasvágge. (Kommentar 2014-09-24: Lars Hedegaard Larsen har tacknämligt försett mig med koordinater för Pr1306-B. Jag har därför flyttat punkten något längre norrut på kartbilden ovan i artikeln jämfört med en tidigare publicerad kartbild.)

I gamla tider var det troligen vid Ruonasvágge som prästfolket hade nytt nattläger. Det är åtminstone den åsikt som Axel Hamberg m fl har haft. Jag ser ingen anledning att betvivla det. I Ruonasvágge finns fina tältmarker på gräshed. Därefter är det ca 24 km kvar till Kvikkjokk. Den etappen innehåller också intressanta och överraskande detaljer och får så småningom ett eget avsnitt i denna lilla följetong.