Dalgången Lullihavágge är, precis som parallelledalen Gaskasvágge, en genomgångsdal i Sarek. Jag kan inte minnas att jag läst eller hört att någon besökt dessa dalgångar enbart för deras egen skull. De har rykte om sig som mycket steniga och bitvis även branta. Det finns ytterst få tältplatser (inne i Gaskasvágge finns vad jag vet ingen alls).

Vi hade lämnat vår lägerplats i Jiegnavágge på förmiddagen den 4 augusti. Efter gårdagens bestigning av Gådoktjåhkkå hade Frida sagt  att hon ALDRIG skulle bestiga ett så stenigt berg mer i sitt liv. Men allt hade gått bra, och hon hade inte omkommit bland stenmassorna (vilket hon sa att hon varit övertygad om). Nu var vi på väg ner mot Skájdejågåsj för att fortsätta norrut mot Lullihavágge och sedan Luohttoláhko. Vädret var fint och vi hade en härlig och avkopplande vandring upp till mötet mellan vattendragen nedanför Gaskastjåhkkå. Vid ett vattendrag lunchade vi, och familjen Gudmundsson (Anders, Frida och Axel) hade ett race med sina kosor i bäcken. Deras orkeslöse följeslagare (=undertecknad) låg bara och softade och njöt.

Ovan: Framför ingången till Lullihavágge, där vattendragen möts. Berget till höger är Gaskastjåhkkå som står som en skiljevägg mellan Lullihavágge och Gaskasvágge. Här finns fina tältplatser i en härlig fjällmiljö.

Nedan: Så här ser det ut när man kommit en liten bit in i Lullihavágge.

Att påstå att Lullihavágge är en mycket stenig dal är snarast en underdrift. Den är bitvis förfärligt stenig. Underbart om man gillar blockterräng, påfrestande för alla andra. Inledningsvis hamnade vi i stenpartier som som bildade större och mindre högar.

Det handlade inte bara om att gå utan även att klättra med hjälp av handstöd. Vi tittade framåt och undrade hur lång tid det skulle ta att förflytta sig bara några hundra meter. Men efter en stund hade vi kommit över de besvärligaste partierna och det planade ut något och blev mer lättgånget. Det låg några stora snöfält kvar, och mitt i ett av dem låg ett jättelikt stenblock som man inte kan undgå att se om man går i Lullihavagge.

Vandringen över alla stenigheter tog på krafterna och tiden gick. Vi hade hoppats på att hinna fram till en lägerplats vid Noajdevágge, men det förstod vi inte skulle gå. I den besvärliga terrängen var det inte bara att rusa på utan man fick snällt anpassa sig efter markförhållandena. Hela tiden spanade vi efter en lämplig lägerplats.

Foto: Efter passpunkten lutade det nedåt igen. Vi fick en förnämlig utsikt över den norra delen av dalgången, Nåite (Noajdde) och bergen på andra sidan Sarvesvágge. Nåite längst till vänster, Kanalberget rakt ovanför familjen Gudmundsson och Áhkájiegna i slutet av dalen där Ridánjunjesjågåsj rinner.

Från glaciären på nordsidan av Lullihatjåhkkå rann en bäck som vi behövde komma över. Den var inte särskilt stor, men tillräckligt djup för att det skulle krävas ett vad med skobyte. Det tyckte vi inte att vi hade tid till med tanke på att hungern började sätta in. Rätt som det var hittade vi en snöbrygga. Den såg ut att vara i sitt sista stadium av nedsmältning, och frågan var om den gick att gå på.

Fotona visar snöbryggan sedd från norr. Alldeles för tunn för att man ska kunna gå på den på den närmaste sidan. På den motstående halvan var den något tjockare, men inte mycket.

Jag erbjöd mig att testa den. Test utan packning utföll väl. Jag vill minnas att jag sedan tog Anders ryggsäck så att han kunde gå över utan packning (han är betydligt tyngre än jag, men hur tung vågar jag inte avslöja). Alltså kunde vi passera på den utan missöde. (En och annan som läser detta undrar förstås om det inte var farligt. Nej, just denna brygga anser jag inte var farlig. Hade man gått igenom hade man hamnat i drygt decimeterfjupt vatten, men någon risk att dras med och kilas fast under bryggan var det inte. Viss risk för stukad fot möjligen.)

Nu började det bli akut att hitta lägerplats. Den steniga terrängen såg allt annat än lovande ut och vi tog lite extra omvägar för att undersöka alla markytor som såg vågräta ut. Till slut hittade vi en mycket bra lägerplats. Marken var gräsbevuxen och jämn och det fanns plats för 3-4 tält. Vatten kunde vi hämta i småbäckar från snöfält i närheten.

Kartan nedan visar var tältplatsen ligger. Detta är en av ytterst få användbara tältplatser inne i Lullihavágge (dagen därefter såg vi ingen förrän vi kom fram till Noajdevágge).

Strax efter midnatt kom ett rejält åskväder. Det dånade på tälten av regnet, men väggarna höll. Lägerplatsen fungerade bra ifråga om dränering så vi hade inga problem med vattenpölar runt tälten.

Från lägerplatsen hade vi en dramatisk vy upp i den mycket branta nischdal som leder upp till punkt 1544. Det är möjligt att använda denna väg upp till Luohttoláhko (Anders och jag har använt den ned från Luohttoláhko en gång när den var snötäckt). Men ingen av oss hade lust att klättra upp i den vid det här tillfället.

Ovan: Foto av nischdalen. Vår lägerplats ligger ett par hundra meter till höger i bild.

Nästa dag var det lite blandat väder, men på förmiddagen var det så bra att vi kunde fotografera utsikten från vår lägerplats. Och nog är Lullihavágge värd att besökas för sina härliga utsiktsperspektiv?

Vi kom sedan iväg mycket sent, bland annat för att vi kände oss slitna efter föregående dags stenvandring och sena lägerliv.

Foto mot norr. Det ena tältet syns nere till höger.

Telefoto av Kanalberget vars topp ligger 11 kilometer bort. Detta berg gjorde Anders och jag en bestigning av den 23 juni 2009. En berättelse om detta finns här.

Fotot taget in mot centrum av Lullihavágge, när vi kommit fram till Noajdevágge. Lullihavágges nordligaste del lutar kraftigt ner mot jokken. Bitvis måste man ta sig över småraviner som har mycket branta och steniga kanter (dessa syns dock dåligt på fotot). Vi fick regn på oss när vi gick här, och det blev halkigt och lite obehagligt.

Ovan: Denna förnämliga lägerplats  vid en liten vattensamling ligger där jokkarna från Lullihavágge och Noajdevágge möts. Vyn över Noajdevallda och bort mot Låddebákte och Rovdjurstorget är vacker, vild och fängslande. Enligt min mening det ljuvligaste björkskogsområdet i Sarek.

Här i början av Noajdevágge letade vi upp en plats för lunch, en av de senaste luncher jag ätit i fjällen. Det kändes mycket bra efter den ansträngande vandringen ut ur Lullihavagge. Regnet hade också försinkat oss och gjort att det gått väldigt långsamt.

Vi var nu så nära Sareks centrum som vi hade möjlighet att hinna under denna tur. Efter pausen väntade en rejäl vandring upp till Louhttoláhko där vi planerade att ha nästa lägerplats. Denna lilla lunch blev därmed också vändpunkten på vår sarekresa. Från och med nu så var vi på väg hemåt. Men det var förstås 3 dygn kvar innan vi behövde vara tillbaka i Kvikkjokk.