Länge sen det blev nån tur i fjällen nu,men till slut så blev det av.

Flyg tilll Tarreluobbal,första gången min hund flög helikopter;det gick utmärkt.

Vi började med att följa präststigen/Linnès väg tillbaka mot Kvikkjokk.

Första läger vid Buojdes-sjön.

Här blev  vi inregnade ett helt dygn;två nätter och en lång dag emellan,då vi mest sov bort tiden.

Fick flytta tältet då en ny liten bäck letade sej in under tältet i takt med att regnet tilltog.

Tack och lov höll golvet tätt.

Det tar verkligen både på nerverna och kroppen att hålla sej still i ett tält så länge.

Dag 3:morgon var det äntligen uppehåll och fint väder på gång.

Vi fortsatte längs sjön;inget provfiske efter de fiskar som kanske finns kvar här;ska ju ha varit rätt stora fiskar sägs det.

Nån som vet vad denna blomma heter?

Hittar den ej i vår lilla blombok.

I Ruonasvagge tog vi en lång härlig rast i solen,så pass varmt vatten i småbäckarna att det gick bra att tvätta sej ordentligt,även hårtvätt.

Renar svalkade sej högt uppe på ett snöfält på Tarrekaisemassivet;Ruonasgahppe kan det nog heta.

Vi såg både fjäll-labb och gentianor i detta område;dvs då känns det verkligen som jag är i ett riktigt fjällområde.

Vi fortsatte uppåt mot Vallevagges västra mynning.

Utsikt ned mot Tjuolta.Faktiskt några flockar med ripor;det var länge sen vi såg det.

Två alternativa färdvägar:raka spåret genom Vallevagge och ned över Prinskullen,eller försöka gå över på det lägsta stället mellan Duolbba och Biernagajsse och komma över Njunjesberget och sen tillbaka genom Tarradalen.

Senare alternativet kändes mycket äventyrligare,och vi hade ju aldrig gått så förr.

En cavalier king charles på vandring under Biernagaise;"björnbranten":

Sten och åter sten,jobbigt gå nedför.

Längst inne i skålen mellan dessa branter ligger en sjö.

Vi hoppades att det skulle vara möjligt att tälta i dess närhet,men det var bara genomblöt lera,mossa och lite gräs.Kanske inte så konstigt då den ligger på 1221 meters höjd.

Bara fortsätta nedöver på trötta ben.

Längt där nere hägrade sjön Lagojavras på Njunjesberget.

Så långt orkade vi inte denna långa dag.

Man får hålla sej ovan ravinen där Njunjesjokken rinner ner; nånstans i nivå under Jungakajse började det vara väldigt fina gräsplättar att tälta på.

Äntligen vila för oss alla en varm och ljuvlig kväll.

Pixi har fått ett stort renhorn att gnaga på dessutom.

Solens försvinner nästan,den ej namngivna toppen till höger om solen får heta ,Pixi-kaise,över 1600 meter hög.

Nästa dag tog vi det lugnt;varit igång 12 timmar inklusive vår matrast i Ruonasvagge dagen innan och gått mycket upp och ned på sten och åter sten.

Perfekt sommarväder,hade kunnat stanna länge här uppe kändes det som.

Istället för att välja en något snällare och ginare väg ned från Njunjesberget innan Njunjes blev de en hiskelig olämplig brant närmare Tarra;vi hade ju inte bråttom hem när vädret blev så fint.

Lagojavras,937m.

Grund sjö med tillrinning från smältsnö och en riktig bäck ut;kall även en dag som denna,men simmade faktiskt lite,för att svalka mej och för att ha simmat här med.

Tyvärr var hjortronen ännu hårda och röda,så vi nöjde oss med vår medhavda efterätt,choklad och hallonmousse.

Vi rekade den troligen snällare vägen ned från berget,via svämkäglan och de glest bevuxna konerna(glacifluvialkonerna?) hitanför Njunjeshemmanet.

Vi gick upp på toppen av Njunjesberget innan vi valde en alldeles för brant,risig,stenbrant ned mot Tarraleden.

Vår lugna härliga solskensdag avslutades ändå -som vanligt med en riktigt jobbig besvärlig vandring i stekande sol.Lite mogna hjortron och ett fotbad i en pöl lättade  upp.

Vi valde att gå över bron vid Njunjesstugan och hitta en tältplats invid älven.Ute på klipphällen var det relativt insektfritt,men ett väldigt oljud från älven.

Hade hoppats att fjällbruden ännu skulle ha blommat här,men inte.

Sista dagen blev det att "bara gå hem".

Skönt komma till båtbryggan och hoppa i älven,svalka sej riktigt!

Väl hemma i stugan en varm skön dusch,rena kläder,en liten simtur i vår hamn där vattnet blir riktigt skönt.

Öm i ländryggen,svinont i min dåliga fot,men nöjd.

En spännande sträckning som vi väl aldrig mer går,men upp på Njunjesberget det vi tror är en lättare väg kan det bli.

Tycker vår lilla hund är fantastisk som orkar med en sån färd;nu får hon vila ordentligt ett tag.

Hon är värsta rovdjuret;lyckas decimera lämmelantalet trots att hon gått i band hela tiden.

Säkert hade hon tränat galopp på fjällhed tillsammans med denna ren om hon sluppit loss.

För den som kan gå i sten och branter och bär med en del vatten ser det fullt möjligt ut att gå längs topparna från Kaskaivo till Duolbba och säkert upp på den högsta Biernakajse.

Inget för mej längre;har gått från att känna mej väldigt fjällsäker (förutom klättring och glaciärer) till högst ovan igen.