Så kom vi iväg;lämnade ett Jokkmokk i skyfall,med farhågor för att inte se vår lilla hund i livet mer,visserligen var allt "som vanligt" på vår ösregnspromenad,men ändå.

Vi hyste många betänkligheter om vädret,men ju närmare Kvikkjokk vi kom,desto ljusare och klarare blev himlen,och vägen allt torrare.

Anlände precis för att hjälpa mamma upp till stugan med symaskinen,som hon lagt i skottkärran.

Vi tog med draghunden på en tur i trollskogen,och även ner till stranden.

Såg på engelsk deckare,skrev färdplan och en  kom-ihåg ur Grundstens Vandra Kungsleden för vägbeskrivning.

Vaknade på onsdag morgon.Sol på Staika.

Gick ut en morgonrunda med hunden i trollskogen där nornan växer,en sista varm skön dusch,filfrukost,och iväg med morgonhelikoptern mot Stalo.

Det var nog den minst gropiga och snälla helikoptertur jag gjort.

Före nio på morgonen var vi iväg,lite fel redan från början,hamnade vid en shop,men det var bara fortsätta stigen från den så skulle vi så småningom komma ut på den gamla präststigen mot Arasluokta.

Det var spännande att få testa om våra nya lättare packningar skulle duga för denna tur som kunde bli bra längre än vi tidigare gått.

16+14kg,min var lättare med motiveringen att min säck egentligen bara är ämnad för upp till 12kg.

Vi gick i lugnt tempo;Håkan har inte haft  samma nit med träningen som jag,och har inte gått med säck nåt i år,och fick träna upp sej allt efter vandringens gång var det tänkt.

Vi gick i fin fjällhedsterräng i lagom varmt och klart väder.

Jag fick lite noja,var färdvägen rätt,eller var jag återigen på väg åt nåt annat berg än tänkt.

En koll i kikaren och matrast stillade oron;där var Arasluokta,där renstängslet.

En lång lång vandring längs en jokk upp mot en sjö som jag aldrig trodde vi skulle komma fram till.

Vilken otroligt vacker syn när vi kom fram;Alajaure på över 900m höjd låg spegelblank med kristallklart vatten.Fiskar vakade och vi tänkte båda på vårt flugfisketränande;tänk att fiska här,och inga träd att fastna i.

Att följa stranden var en behaglig strandpromenad i flera kilometer.

Vi såg fiskarna simma i det klara vattnet.

Två danska killar kom gående mot oss,på väg från Saltoluokta och med slutmål Fauske.

De kunde berätta att bron över Miellädno fanns,så vi skulle slippa gå ned till Alkajaure sen.

Vårt nattläger blev på en udde i sjön,närmast paradisiskt vacker,och varmt så länge solen sken,man vill knappt gå och lägga sej,så fint var det.

Ett tag under natten blåste det kraftigt,men vädret var helt OK när vi styrde kosan ner mot bron över Miellädno.

Väl framme kunde vi läsa på en stoppskylt att "bron tillhörde en arbetsplats" och att det ej var tillåtet att vistas på bron eller i dess närhet.

Nämen,oj då!

Vi gick de sista kilometrarna upp mot Alkavare kapell,som vi båda gärna ville se.

Här firas kyrkhelg en gång i slutet av juli,i gästboken kunde vi läsa om nöjda bröllopsgäster och andra.

Min egen känsla var ett monument över ett svenskt GULAG;slavande människor som under svåra umbäranden fick bryta silver för att finansiera krig och erövringar.

Vilket helvete att leva och arbeta här,det är inte ens vackert,mer än att sjön är grön.

Ett utsatt ställe på alla vis.

Under tiden vi åt  i lä av kapellbyggnaden kom en helikopter från fiskflyg.Jag trodde han tänkte landa och höll i våra utspridda prylar,men han cirklade två rundor kring oss och fortsatte vidare.

Läste sen i tidningen att denna dag hade en ensamvandrande kvinna fått hämtas i Alkavagge,då hennes psyke inte räckte för vidare vandring.

Det är sorgligt,att ge sej ut med förväntan om nåt trevligt,och så blir allt fel.

Det var få som skrivit i boken denna månad,ett namn kände jag igen från Utsidan i alla fall.

Vi fortsatte ned längs stigen i dalen.Mycket lera,sumpmark,väntade hela tiden på att komma till den stora fotbollsplan av lättvandrad mark som beskrivits,men jag tyckte nog aldrig vi kom till den,mer än korta bitar.

Vädret drog ihop och det kom regn ibland,vi vandrade till vi kom så vi hade Herran på Herrapakte i profil,hittade en acceptabel men inte alltför skyddad tältplats och skyndade oss upp med tältet.

En fin vy ner mot Sarekmassivet och Mikkaglaciären hann vi se.

Humöret var inte på topp,de vanliga argumentationerna som uppstår när man är trött och inte mår riktigt bra.

Det är ju alltid mina idèer om vart vi ska gå,jag är den stora fjällvandrar entusiasten,och Håkan är inte fullt så fanatisk,därtill  inte riktigt kry dessa dagar.

"Sett vackrare dalar,varför gå hit när vi lika ska gå uppåt igen".

Sant: Rapadalen och Njåtsosvagge är mycket vackrare,och vi hinner inte gå ner till Mikka och tillbaka i rimlig tid.

Men när vi väl ätit och sett Herran stå där och vakta blev det bättre.

Nästa morgon regn,tvättade håret i alla fall,iklädd regnjacka för att inte blöta ner dunjackan.Sen blev ALLT mycket bättre.

Tom Herran såg gladare ut där han stod på vakt.

Vi korsade jokken i kängor,och fick nu färdas på fina lättvandrade marker och genom videt på mycket bra renstigar.

Försökte snedda lätt uppåt för att inte stigningen i Neiterippevagge skulle bli så stor.

Vi korsade en rätt djup canyon på en snöbrygga.

Färden genom Neiterippevagge var väldigt fin,så här vill jag ha det.Höga höjder,lättvandrad stigning,glaciärer,djup,vattenfall,snöfält.

Entusiasmen steg mycket hos oss båda.

Och den korta sträcka ner mot Sarvesvagge som behövde passeras på torra stenblock var en lät match,annars var det snöfält och gräsmark som gällde.

Vyn över "mitt" Luottolako vara hänförande,liksom att se både uppåt och nedåt  Sarvesvagge.

Lätt gå över Sarvesjokken dessutom.

En fin skyddad tältplats på gräsmark bakom en ås blev vårt läger

Sol och värme,tid för strump-och underklädestvätt samt strosa runt i omgivningarna.

Vi satt länge ute och njöt.Klarblå himmel och hög luft,det borde fortsätta vara stabilt väder,så kan välja den kortare och roligare vägen hemåt.

Vi blev kvar 18 timmar ungefär:

Det började med ett dånande stenras på berget mittöver,sen renkalvar söm njö-njöade och lekte utanför tältet,en vaja med pingla som betade alldes intill tältet och stirrade på oss med "är ni dum"-minen när vi hojtade att de skulle gå lite längre bort så vi fick sova.

Sen brakade ett blåst-och regnväder loss som varade till långt in på förmiddagen.Vinden ryckte och slet i tältet,och jag var mycket tacksam at vårt tält står pall och dessutom är kruttorrt.

Hur kunde jag alls tänka att byta bort detta mot en  simplare enväggig lätt historia? En trygg boning med utrymme är guld värd,även om den tynger bäraren lite mer.

Mitt på dagen blev vädret mycket bättre,och vi beslöt att gå upp på Luottolako.

Det gick förvånansvärt lätt för oss båda,valde att komma väl högt,det var ju Luottojaur vi skulle se,nu blev det beskådat från ovan.Förresten var där massor av renar.

Matläger under Luottotoppen med renar som nyfikna gäster.

Fantastiska vyer,detta är toppen!

På väg över slätten mötte vi en stackars kalv som tappad bort sin mamma,hoppas de fann varandra,den njöade ängsligt och kom emot oss.

Längre bort stötte vi på en märklig skapelse.

En björn,en ubåt eller kanske en pepparkaksgris?

Den står där som ett naturen monument,oemotståndligt för mej att klättra upp och rida på den.

Vi gick över alla små jokkar från sjöar och glaciärer upp på platån,så slapp vi vada den hemska Palkat-jokken som förra året.

Tror vi såg järvspår högt upp på snön under Saitaris och Luome-toppen.

Vi höll oss i blockhavet,något för högt på vår väg mot sjöarna på 1260-platån,där vi hittade en bra tältplats vid jokken som rinner ner från sjöarna.

Följande dag var det bara att följa den bitvis grästäckta,bitvis steniga platån mot nedgången till vadstället över Ruopsokjokk,som vadades utan besvär.

Här såg jag äntligen den första gentianan;jag har saknat min lilla favoritblomma.

När vi passerat jokken och kommit upp en bit började det regna.

Det var nästan som om någon grejat oss bra väder där vi behövde det(tänker på pappa,kanske la han ett gott ord för oss hos väderguden,om sådan företèelser finns).

Vi gick mot Säkok,och när vi kom över det krön där man ser rätt ner till Klippholmen utanför mammas stuga,ville jag bara att det skulle gå att sväva ner,inte gå mer,nu återstod bara en lång transport hemåt.

Vi fick vackert traska,då vi inte är drakar,men ringa hem går ju alltid.

(Hunden levde,men åt bara blodpudding,min son hade varit och badat i en kall sjö,Linnè-dagarna i Kvikkjokk hade avlöpt bra.)

Några snöbryggor över jokkarna från Pårte,sen kom myggen.

Vi mötte en kvinna,trött och helt sönderbiten  i ansiktet av knott,det var något bekant över henne,men hon verkade dock inte alls känna igen oss,men visst var det hon som en gång i tiden jobbade på samma ställe som jag.

Hon tänkte gå ungefär vår motsatta väg,hoppas det gick bra för henne sen.

Vi hittade tältplats ovan Påreklägret,så mycket insekter trots höjden.

Sen en lång dags färd mot hemmet.

Över Pårekslätten gick det väl an ,det är fint.Sol.varmt och kortkläder.

Men allt nedan denna plats,via Tata-sjöarna och Kungsleden är en fruktansvärt trälig sträcka,trots fina blommor,ängar skog.

Man vill bara vara framme vid målet,inte gå i kvav tryckande molnig varm insektsdjungel. 

Håkan som återigen inte mådde bra fick gå på vilja och gamla meriter,men fram kom vi.

Så skönt att syrran ställt bilen på övre parkeringen,av med kängorna,Foppatofflor på,till stugan,varm dusch,middag och en stunds samvaro  med mor och syster och alla hundar innan vi åkte hem,där vår gamla vovve välkomnade oss,än en gång.

Sammanfattningsvis:

 En mycket fin tur,med sjön Alajaur som ny höjdare.

Rekommenderas!

Färden över Neiterippvagge likaså,och en vackert väderdag på Luottolako är närmast en gudagåva.

Våra packningar lättare än förr,min quilt tillräcklig för sommarfjäll,tom på så hög höjd som 1200meter,för övrigt också nytt höjdrekord för mej  i utomhushårtvätt.

En Biltema-gas räckte för matlagning till femte dagens middag.

Håkan var nöjd med sin 50-årspresent,duntröjan Liv,samt sin Osprey Aether 60 liters säck som han haft sen hösten,men inte fått prova på tur förrän nu.

Jag lika nöjd med Bergans Helium 55liter,hade ju mat för ytterligare 2-3 dygn kvar,vi kunde ju ha fått gå Tarradalen eller Linnès väg hem om vädret inte varit gynnsamt.

Om man fyller vikmuggen till vikkanten räcker en flaska rött vin tre kvällar för två.Och två för sex,eller dubbel ranson sista kvällen.

Hemtorkad choritzo är gott.

Just nu är jag mätt på vandring,och regnet vräker återigen ner här i Jokkmokk,men ett annat år kanske rutten blir Från Änonjalme-Kuopevagge med avstickare  Nasavagge och banansjön,upp genom Alkajaur på dess södra fina sida,Neiterippvagge ånyo,men upp i Sarvesvagge och Jeknavagge till Luottolako men sen ner i Njåtsosvagge och upp till Tarreluobbal,och gärna flyg därifrån hem.

Vi har gått i lugnare tempo än tidigare,och mitt onda knä och dåliga fötter har inte tagit stryk som förr.