Tungt på jobbet just nu. Men ett problem kommer sällan ensamt. Katten varit försvunnen i ett och ett halv dygn. Såg något som liknade vargspår i norra Geta igår. Vi har troligen varg på Åland nu. Sitter här på bryggan och dricker mitt morgonkaffe. Yrsnö från norr, nollgradigt. Ett trettiotal sångsvanar på åkern vid avtaget ned till Lökholmen, resten här i Tellskärsvaken. En morkulla lyfte vid vägkanten när jag kom ned hit. Riktar tubkikaren mot vaken. Fyrtio viggar, två gråtrutar, en kniphane och fyra sångsvanar hukar där i snöyran, som blir tätare och snart täcker hela Dånökusten i en vit slöja. Gärdsmygen smattrar iväg en energisk sångkaskad innan också den ger sig mot snön. Grönfinkar och talgoxar sjunger från strandbuskarna. En havsörn stryker spanande längs skogsranden i söder. Längre in i kanalen mot Långösund simmar fler kniphanar runt en hona. Ibland kastar de huvudet bakåt och låter höra ett knirpande ljud. Knipspel. Hägerns huvud skymtar grådaskigt i vassen, där den står på sin vaktpost. Snöflingorna blir större, vinden tilltar. Sitter med ryggen mot vinden och ser hur snön fyller allt som i en snöglob av glas.

Vintern har slagit tillbaka med snöstorm i natt. Sitter vid turistbordet och äter min frukost vid åttatiden. Det blåser fortfarande friskt från norr. Lärkan får stå ut med att ha några yrväder i stjärten. Någon minusgrad, koboltskyar. Ormvråken lyfte från sin spaningsgren vid stranden när jag kom. Två havsörnar hänger mot vinden framför mig. Gulsparvar på havreåkern när jag svängde in på Lökholmsvägen. Hördes svag gulsparvssång. Men ännu räknar den inte till sju. Det lär dröja ett tag ännu. Många sångsvanar i öppningen till Långösund. Riktar kikaren mot dem och räknar. Det är ett femtiotal. Ett tiotal kanadagäss simmar också i vaken. Två oidentifierade duvor flög över när jag kom hit. Kunde vara vårfåglar eller så av byns lokala tamduvor. Jag lyckas senare få syn på en i kikaren. Den saknar vingband, alltså skogsduva. Skogsduvan brukar vara tidigare på våren än ringduvan. Sångsvanar kommer parvis in för landning i vaken söderifrån. Det ser roligt ut när de navigerar i den hårda motvinden, och till slut lyckas landa i vaken. Det är ett liv och ett kiv bland svanarna. Ibland ställer de sig upp och flaxar med vingarna. Helt tydligt är våren på gång.

Lökholmen är en halvö som är ungefär en halv kvadratkilometer stor. Här finns mest tall- och granmoar, berg och albuskar. Det är ganska tätt bebyggt med fast bebyggelse och fritidshus. Det gamla båtvarvet tar en del plats. Vid sjöbodarna längs stranden finns det vassruggar. Lökholmen är det närmaste jag har till kusten från där jag bor, ca tre kilometer. Jag kommer hit för vattnet. Nu sitter jag vid albuskarna norr om bryggan. Sju sångsvanar, unga och gamla, har samlat sig i det öppna vattnet vid mynningen till Långösundet. Jag får en kort pratstund med fiskaren som kommer förbi mig, när han går ut och vittjar mörtnäten. Sångsvanarna trumpetar lite, men flyttar sig bara en bit ut på isen. Solen värmer och bländar i det vita. Det är lugnt, en plusgrad. En flock siskor småkvittrar i alarna någonstans bakom mig, en korp hörs. En hackspett hackar lågmält. Jag försöker ta reda på vilken sort, men den visar sig inte. Borta vid Tellskärsudden är det mera svan. Gissningsvis knölsvan.

Igår kom våren till Åland med de första sånglärkorna och tofsviporna. Idag sitter jag här på lastbryggan på Lökholmen bredvid en lång spricka i isen, som nog också den vittnar om vårens framfart. Ser att isen i sprickan är en fyrtio centimeter tjock. En motorsåg vrålar i skogen, talgoxarna filar på sin vårmelodi. Fyrgradigt, mulet och nästan vindstilla. Jag spanar ut över fjärden med kikaren. Spridda trutar. För över hundra år sedan var Lökholmen en plats som sjöd av liv. Det fanns såg och båtbyggeri, båtar lastades och lossades här. Det fanns tillochmed en handel. Inne i Bonäsviken fanns Bonäs fiskeläger. Spåren finns kvar idag i form av sjöbodarna och bryggan, men aktiviteten har stillnat av. Nu sjunger en grönfink bakom mig i strandsnåren. På isen långt borta vid Dånöstranden sitter en havsörn, ivrigt uppvaktad av en kråka, som gillar att retas med örnen. Till slut får den nog och ger sig av med stora vingslag. En flock kråkor och kajor skränar en femhundra meter österut. Jag såg att de hade sällskap av en ormvråk när jag gick hit. En avlägsen korp stämmer in i kråksången, och tillsammans med skatorna så har vi nästan hela kråkfamiljen engagerad. En spillkråka ropar, knappt hörbart, att det är dags för mig att bege mig hemåt. Jag tar den på orden och ger mig iväg.

Sitter här på bänken vid niotiden på kvällen. Fullmåne, stjärnklart, några plusgrader i luften. Tänkte att jag skulle ge ugglorna en chans att ropa. De ska ha kommit igång med det nu. Kanske inte toppförutsättningar, eftersom det blåser sådär en åtta sekundmeter i byarna. Ljus från fem stugor längs stränderna, annars bara månen som lyser upp skådeplatsen. Inga ljud, förutom vindens susande och isen som knakar och smäller. Jag får ge det en chans. Karlavagnen syns genom björkens grenar där jag sitter. Tänker på de två barnen i sagan Björken och stjärnan av Zacharias Topelius. Det var stjärnan som hjälpte barnen att hitta hem till slut från främmande land. Lite som de lysande kiselstenarna i Hans och Greta. Vingsuset från en knipa dör bort i norr. En gräsand väsnas på avstånd. Efter en halvtimme ger jag upp. Ingen uggla ville ropa ikväll.