Jag kände skillnaden direkt.Så fort jag kom in i skogen, var det som jag steg in i en sval källa. Framför mig fanns vad som verkade ett duntäcke av ramslök. Det luktade lite lätt vitlök av dessa undersköna blommor jag förut aldrig sett. Stigen ormade sig iväg bort upp mot vad som såg ut som en bergsrygg att springa på. En alle av grönska. Luften var lite fuktig, tidig morgon. Det var en gigantisk skillnad här inne, jämfört med därute.
Alltsedan coronans inträde i vardagen har jag uppskattat livet mer. Det som jag förut tog för givet, känns nu som en ynnest. Som att vara ute i skogen. Idag känns skogen som helt avgörande för hälsan. Så fort jag kommer in i skogen känner jag mig mer nöjd med livet, gladare, får mer perspektiv och tänker bättre. Det känns verkligen som om kroppen får en snabb behandling och blir starkare. Nästan som om den har en sorts inre kommunikation och samtal med skogen och dess plantor.
Det jag nämner nu, att plantor och träd kan samtala med varandra och med människor har ju i modern tid setts som nys. Flum. Men nu har forskningen kommit så långt att det till och med går att bevisa att det är så. Jag har de sista dagarna läst en mycket bra bok av Clemens G Arvay som heter The Biophilia Effect. Här nämns bland annat mina gamla favoriter Erich Fromm och Edward O Wilson. De har bägge skrivit och forskat i ämnet sedan 50-talet. Det är alltså inte bara en känsla.
Och en annan fördel coronan för med sig är ju att forskningen sätts i centrum igen. Såsom den bör. Men den skall ju också ifrågasättas, vilket svensk media är sämre på. Och det är mycket mindre av tveksam alternativ media som når ut. Hoppas det håller i sig.
Denna upplevelse fick jag idag på morgonen när jag sprang från Verkasjön till en skvätt bortom Agusa. Och tillbaka. 21.1 km. En rektur inför att springa hela Österlenscirkelns 34 km. Det är å ena sidan så mycket lättare att springa i skogen. Känns mindre på kroppen. Tror man tills efteråt när det verkar överallt. Men tiden går så fort, för det är så vackert och varierat hela tiden. Backigt. Jag går uppför och tar hjälp av den muskel som skiljer oss människor från våra släktingar, gluteus maximus. Ett klartecken på att människan är gjord för löpning!
